Jaha, så var den här då, den absolut sista kvällen i Rom innan jag tar mitt pick och pack och drar hem till Sverige igen!
Idag på eftermiddagen när jag träffade Landladyn för att säga hej och tacka samt äta Tiramisu gick det verkligen upp för mig att jag ska åka hem!
Det känns... pisstråkigt och skitkul.
Jag vet inte.
Jag har verkligen haft ett äventyr och jag skulle verkligen inte vilja ha det här ogjort. Jag gjorde det av så många andra anledningar än att lära mig ett nytt sråk, det sistnämda är ju svårt att helt göra på sex månader.
Jag är stolt över att jag kan se en utveckling i språket och att jag faktiskt kan göra mig förstod.
Min landlady pratade idag på Italienska hela tiden med mig, vilket hon iof gjort länge, men sen fick jag översätta åt mor. Det hade inte varit möjligt för sex månader sen.
Jag kommer sakna min landlady och hennes syster jättemycket. Men vet att det inte är sista gången vi ses. Det kanske tar ett tag, men vi kommer ses igen, det vet jag. Kanske redan i maj.
Jag är glad över att jag träffat alla människor jag gjort oavsett om vi kommit bra eller dålig överens i slutändan. Jag är glad för de roomies jag haft och som bott ett tag med mig och där det genom det utvecklats en vänskap. På något sätt vet jag att även dessa människor i framtiden kommer korsa min väg igen.
Det känns som att det här äventyret är slut nu, det är dags att tackla av, tacka för sig och resa hem!
Vad gäller bloggen... Kommer väll döpa om den och uppdatera den lite då och då. Vi får se!
Avslutningsvis! Jag rekommenderar alla att göra ett sånt här äventyr! Jag kunde! Du kan också bryta upp från ditt inrutade liv och ge dig ut på ett äventyr som ger dig ny kraft, nya insikter och ny styrka. Kanske upptäcker du att du har sjukt mycket att vara glad över i ditt liv eller att Sverige är ett otroligt bra land att leva i. Kanske återvänder du med nyfunne kraft och ta itu med saker, kanske för att inse att det liv du levt inte är det liv du vill leva för resten av ditt liv.
Det går inte att på förhand förutse vilka insikter som kommer, med det går att säga att alla är bra, alla, oavsett om du måste få dem "the bad way!"
Om du inte utmanar dig och bara finner dig i saker, kan det aldrig bli bättre och allt kan alltid bli bättre. Sätt dig själv i främsta rummet, ditt liv handlar om dig, inte om alla måsten, krav och förväntningar som andra har. De är andra som har det, i grunden inte Du!
För mig har ganska mycket förändrats under det här sex månaderna. Kanske kommer det att synas, kanske inte.
Men som sagt, avsett vad och hur efterspelet blir: Det här var det absolut bästa jag gjort! Tack mig själv!
A presto!
tisdag 27 mars 2012
onsdag 21 mars 2012
Det börjar lida mot sitt slut!
Asså för det första, det här med att blogga om min tid här var kanske inte det smartaste draget jag gjort. Uppmärksamma läsare har ju märkt att det inte kommit så många uppdateringar på senaste och då faller ju lite idén med en blogg. Dessutom har ju inläggen mer handlat om mig, min resa, kampen för att överleva, ångest, ja helt enkelt inte så mycket annat än massa tråk! Har en velat veta vad som hänt i mitt liv har nog min stausuppdatering på Facebook varit mer givande. Det här har mest varit ett fönster för att hantera det jag varit med om som inte går att beskriva i en statusrad...
Hur som helst, jag och äventyret börjar så smått tackla av! Jag har haft en fantastisk tid här. oavsätt vad som kan läsas mellan raderna i några av inläggen! Det här är det bästa jag någonsin gjort och något som jag alltid kommer bära med mig. Ingenting kommer någonsin bli som det var, hur kan det det?!
Jag har så smått börjat fundera på hur jag ska ta i tu med saker som måste tas itu med när jag kommer hem och känner ingen rädsla för det längre. Den här resan har hjälpt mig hitta tillbaka till den jag var innan det började snurra på och jag har återfått delar av mitt självförtroende. Jag är inte säker på att jag helt gillar det, men jag får lösa det på vägen!
Jag har lärt mig grunderna i ett språk som jag kommer fortsätta lära mig under hela mitt liv och fattat beslut som kommer påverka min framtid. Jag är tacksam för att jag fått den här tiden och är fullt medveten om att alla inte kan ta sig den här tiden, även om jag är fast besluten i min övertygelse att alla kan göra det jag gjort om det vill!
Det finns massor som jag kommer sakna från den här tiden i Rom och jag är glad att det ändå bara tar ca 3 timmar att komma hit med flyg. Rom kommer inte vara min favoritplats i världen, även fast det finns platser här som verkligen hör till mitt livs smultronställen. Italien som land däremot, kommer alltid vara den plats i världen som jag helst vill spendera min lediga tid i.
Vad jag framför allt har lärt mig under den här resan är att jag bara har ett liv och att det inte är för evigt. Saker som jag vill göra/uppleva eller platser som jag vill besöka kommer inte bli enklare att genomföra om jag bara går och funderar eller drömmer om dem. En kan inte få allt en drömmer om, men en kan iaf försöka att få och göra så mycket av det en vill som bara går.
Det är skitenkelt att sitta här och skriva det, men desstå svårare att genomföra, jag vet. Jag kommer iaf försöka att leva och göra allt jag vill från och med nu och uppskatta livet och det jag har mer!
Om några dagar tar äventyret slut! Om det hade varit som när jag kom hade jag åkt nu, på sturt efter att jag lämnat in min "exame". Nu vill jag verkligen inte att den dagen ska komma när jag måste åka hem! Sist jag kände sånär olustighet i kroppen hände ngt som helt ställde mitt liv och mycket jag trodde på upp och ner. Den här gången tror jag att det bara handlar om att jag är lite flygrädd...
A presto!
Hur som helst, jag och äventyret börjar så smått tackla av! Jag har haft en fantastisk tid här. oavsätt vad som kan läsas mellan raderna i några av inläggen! Det här är det bästa jag någonsin gjort och något som jag alltid kommer bära med mig. Ingenting kommer någonsin bli som det var, hur kan det det?!
Jag har så smått börjat fundera på hur jag ska ta i tu med saker som måste tas itu med när jag kommer hem och känner ingen rädsla för det längre. Den här resan har hjälpt mig hitta tillbaka till den jag var innan det började snurra på och jag har återfått delar av mitt självförtroende. Jag är inte säker på att jag helt gillar det, men jag får lösa det på vägen!
Jag har lärt mig grunderna i ett språk som jag kommer fortsätta lära mig under hela mitt liv och fattat beslut som kommer påverka min framtid. Jag är tacksam för att jag fått den här tiden och är fullt medveten om att alla inte kan ta sig den här tiden, även om jag är fast besluten i min övertygelse att alla kan göra det jag gjort om det vill!
Det finns massor som jag kommer sakna från den här tiden i Rom och jag är glad att det ändå bara tar ca 3 timmar att komma hit med flyg. Rom kommer inte vara min favoritplats i världen, även fast det finns platser här som verkligen hör till mitt livs smultronställen. Italien som land däremot, kommer alltid vara den plats i världen som jag helst vill spendera min lediga tid i.
Vad jag framför allt har lärt mig under den här resan är att jag bara har ett liv och att det inte är för evigt. Saker som jag vill göra/uppleva eller platser som jag vill besöka kommer inte bli enklare att genomföra om jag bara går och funderar eller drömmer om dem. En kan inte få allt en drömmer om, men en kan iaf försöka att få och göra så mycket av det en vill som bara går.
Det är skitenkelt att sitta här och skriva det, men desstå svårare att genomföra, jag vet. Jag kommer iaf försöka att leva och göra allt jag vill från och med nu och uppskatta livet och det jag har mer!
Om några dagar tar äventyret slut! Om det hade varit som när jag kom hade jag åkt nu, på sturt efter att jag lämnat in min "exame". Nu vill jag verkligen inte att den dagen ska komma när jag måste åka hem! Sist jag kände sånär olustighet i kroppen hände ngt som helt ställde mitt liv och mycket jag trodde på upp och ner. Den här gången tror jag att det bara handlar om att jag är lite flygrädd...
A presto!
onsdag 22 februari 2012
Such a Crybaby!
För ungefär 6 månader sen satt jag hemma hos en kär vän.
Klockan var mycket och några flaskor bubbel var urdruckna. Det var en av de
sista gångerna på länge som vi träffades och jag skulle snart bege mig ut på
detta äventyr. Någonstans trycktes de rätta knapparna på och jag släppte ut
alla stormar som fanns inuti mig. Alla farhågor, alla drömmar, förhoppningar,
förväntningar.
Jag grät som jag nog aldrig har gråtit förut.
När jag några dagar senare satt på flyget och såg Italiens
landskap skymta under molnen utanför fönstret brände det återigen till i
ögonvrån. Jag var så full av förväntan och äventyret hade precis bara börjat.
Lyckoruset välde över.
Efter ytterligare några dagar, när jag satt på tåget från
Milano och var ensam i Italien för första gången kom ett lugn över mig. Jag
kände mig stolt, glad och otroligt vuxen.
Dagar blev veckor som blev till månader. Jag hade roligt och
skittråkigt. Omställningen var stor, känslan av att vara på ett äventyr hade
sina framsidor och baksidor. Jag drabbades av en otrolig hemlängtan och även
fast jag aldrig skulle ge upp denna dröm i förtid, slog mig tanken mer än en
gång!
Julen kom och jag fick äntligen tid att åka hem. Jag
träffade vänner och mamma och samlade på mig ny energi. När jag kom tillbaka till
Rom kändes det bra. Jag hade kommit tillbaka hem!
Skolan började, jag fick nya klasskompisar och en ny flatie.
Någonstans där, de första veckorna av del 2 släppte jag lös. Jag omfamnade allt
på nytt och på ett annat sätt. Mycket tackvare den nya energin och den nya
flatien. Jag hade också mycket att se fram emot under de kommande veckorna. Det
gick bättre med språket, jag fick beröm från höger, vänster och fick bekräftat
att något faktiskt fastnat. Dessutom gick jag ju in på sluttampen.
Januari var min bästa tid här och sen har det bara fortsatt!
Om dagarna var som idag och helgerna som den som just varit.
Om känslan att ha gamla vänner omkring sig, på väg hit, nya att lära känna. Om pengar i överflöd fanns, om värmen och vänligheten alltid var lättillgänglig
och om gemenskapen alltid kändes så här stark och nära, skulle jag inte tveka
en sekund att stoppa tiden och bara leva i det här som jag är i just nu.
Idag när jag åkte förbi Colosseum brände det till i ögat igen.
När jag flyger ut över Italiens landskap på väg hem kommer jag böla som jag aldrig bölat förut!
Idag när jag åkte förbi Colosseum brände det till i ögat igen.
När jag flyger ut över Italiens landskap på väg hem kommer jag böla som jag aldrig bölat förut!
tisdag 14 februari 2012
Så, jag vette sjutton hur det ska gå här med mitt slutprov om ca 6 veckor. Det är inte så att jag våndas eller tycker att det ska bli jobbigt. På ngt sätt har jag liksom ställt in mig på att det får gå som det går. Jag vill bara få det överstökat så jag kan åka till havet och koppla av! Visst, självklart har jag ett mål med mina studier och jag vill gärna nå upp till en viss nivå, men det är faktiskt inte hela världen om jag inte gör det.
Jag har återigen bytt lärare och fått tillbaka den jag hade först. Återigen känner jag mig som ett komplett pucko ibland. Det har jag inte gjort sedan jag bytte lärare någon gång i november. Jag är övertygad om att det är läraren och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Jag upplever italienskan som sjukt svårt att lära sig och jag är glad att jag ändå kan prata lite i passato prossimo, presente e futuro... Jag har fått ett hum om vad alla ordklasser är, och det får ändå ses som en framgång. Jag vet att jag kan och behöver egentligen ingen annan bekräftelse.
Den här veckan är det också halvtid 2/2. Vilket betyder att jag har 6 veckor kvar att studera av min andra period här. Som vanligt har jag sjuk hemlängtan och denna har varit ständigt närvarande här och under mitt äventyr. Jag vet inte vad det beror på. Och den går liksom inte att skaka av sig. När jag är med vänner eller gör något kul glömmer jag bort den på en millisekund, men så fort jag blir ensam/känner mig ensam kommer den blixtsnabbt, den där hemlängtan. Måste ju va ngt fel på mig!
Jag är är nog inte alls som jag är hemma, här. Det enda som är sig likt är min svettningar under armarna, Haha.
Jag ser fram emot att de kommande helgerna ska förgyllas med besök av vänner hemifrån. Det ska bli så grymt roligt och jag längtar efter att få visa mina smultronställen här i Rom och på plats. Det kommer väll inte göra hemlängtan mindre, men säkert tiden att gå lite fortare.
Signing out, denna vecka har jag inte en enda ledig kväll, så jag ska slutta sitta här och tycka synd om mig själv och förbereda mig för kvällens Valentines fest/gettogether.
Abbracci a tutti voi!
Jag har återigen bytt lärare och fått tillbaka den jag hade först. Återigen känner jag mig som ett komplett pucko ibland. Det har jag inte gjort sedan jag bytte lärare någon gång i november. Jag är övertygad om att det är läraren och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Jag upplever italienskan som sjukt svårt att lära sig och jag är glad att jag ändå kan prata lite i passato prossimo, presente e futuro... Jag har fått ett hum om vad alla ordklasser är, och det får ändå ses som en framgång. Jag vet att jag kan och behöver egentligen ingen annan bekräftelse.
Den här veckan är det också halvtid 2/2. Vilket betyder att jag har 6 veckor kvar att studera av min andra period här. Som vanligt har jag sjuk hemlängtan och denna har varit ständigt närvarande här och under mitt äventyr. Jag vet inte vad det beror på. Och den går liksom inte att skaka av sig. När jag är med vänner eller gör något kul glömmer jag bort den på en millisekund, men så fort jag blir ensam/känner mig ensam kommer den blixtsnabbt, den där hemlängtan. Måste ju va ngt fel på mig!
Jag är är nog inte alls som jag är hemma, här. Det enda som är sig likt är min svettningar under armarna, Haha.
Jag ser fram emot att de kommande helgerna ska förgyllas med besök av vänner hemifrån. Det ska bli så grymt roligt och jag längtar efter att få visa mina smultronställen här i Rom och på plats. Det kommer väll inte göra hemlängtan mindre, men säkert tiden att gå lite fortare.
Signing out, denna vecka har jag inte en enda ledig kväll, så jag ska slutta sitta här och tycka synd om mig själv och förbereda mig för kvällens Valentines fest/gettogether.
Abbracci a tutti voi!
tisdag 7 februari 2012
Ähhh!
Jag försökte skriva ett inlägg om Bekräftelse och jakten på den, eftersom jag funderat kring den ganska mycket här på senaste och inte har någon att bolla med. Men jag snurrade in mig i saker och fick inte fram det jag ville säga.
Hur som helst. Den Stora Kylan eller Il Grande Freddo som den går under här, slog till i Rom i förra veckan. Under min tid här har det nog aldrig varit så kallt som förra veckan och Rom fick också snö för första gången på 27 år. (Ja det va samma sak med regnovädret som kom i November, allt är en konspiration mot mig)
Allt, och jag menar verkligen allt blev kaos här. Lokala myndigheter utlyste nödläge och stängde alla skolor under fredagen och alla statliga sevärdheter och museum beordrades att stänga senast kl 16.00.
Italienrna blev sen som tokiga och sprang runt på gatorna och tog kort när de hoppar i de små snöhögarna.
Parken utanför mitt hus var på lördagen överfull av ungar som hade snöbollskrig.
Alla tåg hade förseningar på timmar och det gick "rykten" om att folk satt fast i tåg över hela Italien i flera timmar utan värme och knappt ngn mat.
Staden var nästan spöklig ödslig och jag såg militärer som skottade snö på gatorna. De ser man annars mest glassa utanför någon byggnad.
Också igår måndag var skolor och myndighetskontor stängde.
Och visst det har varit kallt, men vi pratar om max minus 5 grader och nu har allt nästan smält bort.
En lätt känsla av surrealism har hängt över mig de senaste dagarna och jag har gått och smålett lite så där ni vet "men lilla du, gullet, det kommer att bli bra, det är bara lite snö. Det är okej, jag lovar!"
Vi snackar som sagt om minus 5 grader.
Alla gick som sagt lite crazy bananas... Jag också, men av helt andra orsaker.
Haha!
Ci vediamo presto, abbracci a tutti voi!
Jag försökte skriva ett inlägg om Bekräftelse och jakten på den, eftersom jag funderat kring den ganska mycket här på senaste och inte har någon att bolla med. Men jag snurrade in mig i saker och fick inte fram det jag ville säga.
Hur som helst. Den Stora Kylan eller Il Grande Freddo som den går under här, slog till i Rom i förra veckan. Under min tid här har det nog aldrig varit så kallt som förra veckan och Rom fick också snö för första gången på 27 år. (Ja det va samma sak med regnovädret som kom i November, allt är en konspiration mot mig)
Allt, och jag menar verkligen allt blev kaos här. Lokala myndigheter utlyste nödläge och stängde alla skolor under fredagen och alla statliga sevärdheter och museum beordrades att stänga senast kl 16.00.
Italienrna blev sen som tokiga och sprang runt på gatorna och tog kort när de hoppar i de små snöhögarna.
Parken utanför mitt hus var på lördagen överfull av ungar som hade snöbollskrig.
Alla tåg hade förseningar på timmar och det gick "rykten" om att folk satt fast i tåg över hela Italien i flera timmar utan värme och knappt ngn mat.
Staden var nästan spöklig ödslig och jag såg militärer som skottade snö på gatorna. De ser man annars mest glassa utanför någon byggnad.
Också igår måndag var skolor och myndighetskontor stängde.
Och visst det har varit kallt, men vi pratar om max minus 5 grader och nu har allt nästan smält bort.
En lätt känsla av surrealism har hängt över mig de senaste dagarna och jag har gått och smålett lite så där ni vet "men lilla du, gullet, det kommer att bli bra, det är bara lite snö. Det är okej, jag lovar!"
Vi snackar som sagt om minus 5 grader.
Alla gick som sagt lite crazy bananas... Jag också, men av helt andra orsaker.
Haha!
Ci vediamo presto, abbracci a tutti voi!
söndag 5 februari 2012
slut?!
Allora!
Så med lite drygt 7 veckor kvar av detta äventyr börjar jag
faktiskt få lite panik. Eller inte panik, men ja det börjar sjunka in, på samma
sätt som det gjorde då jag var i färd med att ge mig ut på äventyret, att det
liksom börjar närma sig slutet nu.
Den senaste månade har på många sätt varit den bästa och jag
önskar att de tidigare varit mer som januari. Till skillnad från när jag först
kom hit då jag kanske 10% av min vakna tid pratade italienska har jag den
senaste månaden kanske pratat 90% av tiden på italienska. Det är grymt bra och
jag är både glad och stolt över mig själv. Nu ska jag dessutom skita i att
skriva en ”men” mening.
Det är ett steg i rätt riktning!
Jag har gjort enorma framsteg den senaste tiden och när jag
dessutom fått det bekräftat av både min senaste flatmate, landladyn och
häromdagen av några klasskompisar, är det ett faktum.
Samtidigt. Jag är glad att äventyret snart är slut och så
här i slutet är jag glad att det blev nästan 7 månader och inte tre eller ett
helt år. Tre hade varit för lite och jag var verkligen inte klar med Rom,
Italien och mig själv när jag kom hem i julas, även fast det stundtals kändes
så. Ett år hade blivit för mycket, dels rent ekonomiskt eftersom jag saknar min
lön och pengar som hade kunnat och gör tillvaron här mycket enklare. Dels för
att jag då är jag säker på att en av mina ursprungliga planer, att stanna här,
hade blivit verklighet på något sätt, dels för att jag hade blivit galen och
överarbetat med mig själv. Jag kanske hade kommit hem med för många saker i
bagaget som förändrat mig och jag är säker på att jag hamnat i något trubbel
som ännu mer försvårat J
På samma sätt som jag var så redo som jag kunde bli att
påbörja äventyret är jag så redo som jag kan bli just nu på att återvända. Jag kommer
böla som en barnrumpa när planen lyfter mot Sverige! Va så säkra!
Vad kommer jag då minnas och sakna av detta äventyr? Såklart
svårt att säga exakt nu, men jag kommer sakna alla människor jag träffat,
maten, siestan, mina landladys, cappuccinon, espresson, cornetto con nutella, vädret, mina
fantastiska lärare. En av de främsta sakerna jag kommer sakna är nog faktiskt
den totala friheten och anonymiteten som jag haft här. Jag kan göra vad jag
vill och jag kommer sakna att kunnat gå in på en bar/club och ingen vet vem jag
är, vad jag gjort, vem jag varit med och inte, vem jag dejtat, vem jag skrikit
och bråkat med offentligt, vem jag velat ha, vem jag dissat, vart jag druckit
för mycket osv…
Jag kommer inte sakna att jag inte gjort mer i Rom nu när jag
har chansen eftersom jag lärt mig saker om mig själv, som varför jag har
gränser och varför jag sätter mig själv i främsta rummet. Jag är glad över att
jag börjat hitta tillbaka till det igen, mitt ego!
Just i denna stund är jag helt tillfreds med livet och
tanken på att jag snart kan sträcka ut armarna och omfamna min lägenhet igen är
tillräckligt och okej. Det här har jag för alltid med mig. Jag önskar att alla
kunde få uppleva känslan av att ha påbörjat ett sånt här stort äventyr och
känslan av att också få avsluta den, hur svårt och jobbigt det än har varit och
hur ofta en har tänkt tanken att ge upp, men inte gjort det!
Nu har jag fortfarande saker att göra här i Rom och
människor att träffa!
Till nästa gång!
Abbracci a tutti voi
söndag 15 januari 2012
Italiensk reklam!
Det händer att jag ibland måste ta tunnelbanan. Även om jag faktiskt aktivt försöker att undvika det, speciellt på morgnarna eller på eftermiddagen.
För er som inte känner till Roms tunnelbana så, ja jag börjar så här. Rom har ca 4 miljoner invånare, det är nästa dubbelt så mycket som Stockholm. Lägg där till de hundra tusentals turister som finns i Rom varje dag. Tänk dig sen att Rom endast har 2 tunnelbanelinjer som möts på Termini (Centralstationen) och hur det ser ut på tunnelbanan en vanlig dag säg, runt 8.30 och du kanske får en bild av varför jag undviker att åka tunnelbana...
Hur som, nu när jag har fått en flatmate har det här med tunnelbaneåkandet blivit mer vanligt och då speciellt på eftermiddagarna.
Nu var det inte tunnelbanan som det här inlägget skulle handla om utan om en reklamfilm, som jag nu, när jag åkt tunnelbana en del, har sett och som jag verkligen inte förstår, men som på ngt sätt är så klockren att beskriva Italien.
Jag fattar ju att det handlar om något medel som är bra för magen. Men va sjutton gör den där killen i i kvinnas mage?
Se och begrunda...
Ci vediamo!
För er som inte känner till Roms tunnelbana så, ja jag börjar så här. Rom har ca 4 miljoner invånare, det är nästa dubbelt så mycket som Stockholm. Lägg där till de hundra tusentals turister som finns i Rom varje dag. Tänk dig sen att Rom endast har 2 tunnelbanelinjer som möts på Termini (Centralstationen) och hur det ser ut på tunnelbanan en vanlig dag säg, runt 8.30 och du kanske får en bild av varför jag undviker att åka tunnelbana...
Hur som, nu när jag har fått en flatmate har det här med tunnelbaneåkandet blivit mer vanligt och då speciellt på eftermiddagarna.
Nu var det inte tunnelbanan som det här inlägget skulle handla om utan om en reklamfilm, som jag nu, när jag åkt tunnelbana en del, har sett och som jag verkligen inte förstår, men som på ngt sätt är så klockren att beskriva Italien.
Se och begrunda...
Ci vediamo!
onsdag 11 januari 2012
Det här med...
Jag va inne på att skriva ett långt peronligt inlägg om hur det här äventyret börjat påverka mig, om alkoholism, vald kontra icke vald ensamhet, om vänner och och saknad. Inlägget skulle ha en släng av politik och handla om hur sjukt jävla bortskämda vi är i Sverige och att vi är så jävla otacksamma! Det skulle handla om att lära sig uppskatta livet, de saker som finns i det och att det är upp till en själv att ändra i det om en inte trivs och det skulle handla om mina studier i italienska.
Men jag ändrade mig, eftersom allt verkar så självklart och det egentligen inte fanns något nytt att komma med. Dessutom är jag helt själv om denna upplevelse, om att se och vara med om saker som påverkar och förändrar mig. På kort och lång sikt. Plötsligt kändes hela inlägget helt och totalt meningslöst!
På ett annat sätt helt underbart. Ingen kan ta från mig denna upplevelse, ingen kan säga att det är rätt eller fel eller om jag uppfattat och upplevt skaker rätt eller fel.
Det är en unik kännsla. Så det får bli det jag sänder ut idag!
Jag har en unik erfarenhet som jag är helt ensam om!
Nu är snart flatien klar i duschen, det vankas mat och tydligen utgång ikväll igen! Jag har det sjukt bra just nu och har inget emot alls att mitt liv i Sverige är pausat ett tag. Det kan det få vara ett tag till.
Men snart är jag redo att återvända igen. Kanske som en helt ny människa!?
Abbracci a tutti voi!
Men jag ändrade mig, eftersom allt verkar så självklart och det egentligen inte fanns något nytt att komma med. Dessutom är jag helt själv om denna upplevelse, om att se och vara med om saker som påverkar och förändrar mig. På kort och lång sikt. Plötsligt kändes hela inlägget helt och totalt meningslöst!
På ett annat sätt helt underbart. Ingen kan ta från mig denna upplevelse, ingen kan säga att det är rätt eller fel eller om jag uppfattat och upplevt skaker rätt eller fel.
Det är en unik kännsla. Så det får bli det jag sänder ut idag!
Jag har en unik erfarenhet som jag är helt ensam om!
Nu är snart flatien klar i duschen, det vankas mat och tydligen utgång ikväll igen! Jag har det sjukt bra just nu och har inget emot alls att mitt liv i Sverige är pausat ett tag. Det kan det få vara ett tag till.
Men snart är jag redo att återvända igen. Kanske som en helt ny människa!?
Abbracci a tutti voi!
tisdag 3 januari 2012
Saker jag aldrig kommer förstå med Italien
Ta till exempel det här med att du vill dricka kaffe och äta en cornetto con nutella...
I mitt hus, på bottenvåningen finns en Bar (även kallad kaffe/Bar/spelhåla/systembolag/snabbmatsrestaurang/ fritidsgård för gubbarna i området...) På det här stället, går du först till kassan och står i kö, säger vad du ska ha (tex en cappuccino), betalar och får ett kvitto, går sedan till bardisken, där du visar upp kvittot för baristan (om du inte heter Omar, för då vet baristan vad du vill ha och att du betalat) som sedan tar dit kvitto, river det och gör din cappuccino, som du sedan står vid bardisken och dricker i trängseln med typ 10 andra.
Jag glömde att om du samtidigt som du beställer en cappuccino, vill köpa ett packet cigaretter så är det olika "kassor" så då blir det lite jobbigt för personen bakom att räkna ut rätt växel.
Eller när du går på club och vill ha en drink. Först tränger du dig fram till bardisken, försöker få kontakt med bartendern som konstant ignorerar dig tills du tror att du typ har en fet missbildning i ansiktet och då inser du att det är samma sak här som på Baren. Du måste först krångla dig fram och betala din drink vid kassan i hörnet, därefter få ett kvitto som du sedan armbågar dig fram till bartendern med och som nu snällt frågar vad du vill ha och blandar en drink som går rakt upp i ögongloben. Gud nåde dig om du råkar tappa kvitto under färdsträckan på en halv meter.
Eller som när du vill köpa en Tiramisu på ett konditori/café/tobakeria.
Du går fram till den stora kylskåpsväggen där det finns massor av olika Tiramisuvarianter, öppnar en dörr och sträcker dig efter en kartong bara för att i nästa sekund höra "Signore, Signore, No no, prima Lei compra a qui! och ser en lite man som pekar mot ett bord inklämt vid sidan av ingången. Ja men självklart!
Du ställer dig, i vad du tror är en kö, men egentligen betyder det skrik först och högst så får du hjälp. Får hjälp efter en stund och förklarar vad du vill ha. Mannen går till kylskåpet, hämtar en tiramisu, skriver ner priset på en lapp (Kartongen har en prislapp med streckkod och allt, som mannen river bort och kastar, vill bara förtydliga).
Du tar lappen, går med den en meter åt sidan, visar den för en expedit som slår in summan i en apparat, tar betalt och ger dig ett kvitto som du går tillbaka med till mannen och visar upp. Han ger dig din Tiramisutårta i en påse och du är färdig att gå!
Välkommen till Italien, omständigheternas förlovade land!
Gahh!
I mitt hus, på bottenvåningen finns en Bar (även kallad kaffe/Bar/spelhåla/systembolag/snabbmatsrestaurang/ fritidsgård för gubbarna i området...) På det här stället, går du först till kassan och står i kö, säger vad du ska ha (tex en cappuccino), betalar och får ett kvitto, går sedan till bardisken, där du visar upp kvittot för baristan (om du inte heter Omar, för då vet baristan vad du vill ha och att du betalat) som sedan tar dit kvitto, river det och gör din cappuccino, som du sedan står vid bardisken och dricker i trängseln med typ 10 andra.
Jag glömde att om du samtidigt som du beställer en cappuccino, vill köpa ett packet cigaretter så är det olika "kassor" så då blir det lite jobbigt för personen bakom att räkna ut rätt växel.
Eller när du går på club och vill ha en drink. Först tränger du dig fram till bardisken, försöker få kontakt med bartendern som konstant ignorerar dig tills du tror att du typ har en fet missbildning i ansiktet och då inser du att det är samma sak här som på Baren. Du måste först krångla dig fram och betala din drink vid kassan i hörnet, därefter få ett kvitto som du sedan armbågar dig fram till bartendern med och som nu snällt frågar vad du vill ha och blandar en drink som går rakt upp i ögongloben. Gud nåde dig om du råkar tappa kvitto under färdsträckan på en halv meter.
Eller som när du vill köpa en Tiramisu på ett konditori/café/tobakeria.
Du går fram till den stora kylskåpsväggen där det finns massor av olika Tiramisuvarianter, öppnar en dörr och sträcker dig efter en kartong bara för att i nästa sekund höra "Signore, Signore, No no, prima Lei compra a qui! och ser en lite man som pekar mot ett bord inklämt vid sidan av ingången. Ja men självklart!
Du ställer dig, i vad du tror är en kö, men egentligen betyder det skrik först och högst så får du hjälp. Får hjälp efter en stund och förklarar vad du vill ha. Mannen går till kylskåpet, hämtar en tiramisu, skriver ner priset på en lapp (Kartongen har en prislapp med streckkod och allt, som mannen river bort och kastar, vill bara förtydliga).
Du tar lappen, går med den en meter åt sidan, visar den för en expedit som slår in summan i en apparat, tar betalt och ger dig ett kvitto som du går tillbaka med till mannen och visar upp. Han ger dig din Tiramisutårta i en påse och du är färdig att gå!
Välkommen till Italien, omständigheternas förlovade land!
Gahh!
Jaha nä men jo asså så här va!
Hallå!
Det kanske är dags att uppdatera "bloggen" igen då. Jag hamnade i något slags allmänt vimseri och sudd i december när jag tröttnade på att bo ensam och nästan inte ha några kompisar att umgås med så ja, därav den enda uppdateringen i december om fattiga människor.
Nu är det ett nytt år och jag har, efter att ha firat jul med en massa vänner jag saknat och träffa mor, återvänt till Rom. Redo för de återstående 12 veckorna av detta äventyr.
Vad jag kan konstatera är och detta gjorde jag nog väldigt tidigt, att det här med att flytta till ett annat land, ta del av en ny kultur (gillar egentligen inte det ordet) och vara "fast" under en längre tid" nog inte var min grej.
Jag hade en romatiserad bild av hur det skulle bli här och red på alldelse för höga moln. Verkligheten blev en helt annan och jag har insett tex hur hemmakär jag faktiskt är, hur bekvämt jag har det i Sverige och hur mycket jag faktist tycker om de som finns i mitt liv.
Självklart behöver jag fortfarande träna på min självkänsla, men jag tror att den är lite bättre än innan jag åkte iväg på detta äventyr. Jag har fått så många egoboost:ar de senaste månaderna och allra minst nu när jag var hemma innan och över jul. De borde räcka ett helt liv och jag borde lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta. Inte vara på helspänn och tänka att ett ord, ett enda ord kan göra att jag förlora allt och marken under mina fötter rasar. Så funkar det ju kanske inte riktigt med de relationer jag har.
Jag är dessutom helt övertygad att det finns många saker som jag lärt mig under det här äventyret och som jag inte kan se och förstå, nu.
I går måndag började skolan igen. Skönt att vara tillbaka med ny energi och nyfikenhet. Det är fortfarande svårt att säga om och när jag lär mig nya saker, men nått måste ju fastna. Härom dagen gick det ju faktiskt alldeles utmärkt att köpa internet och att återvända några dagar senare för att något var fel och få det fixat, utan att använda engelska. Jag kanske inte pratade supermycket, men tillräckligt för att göra mig förstådd. Det är ju sånt som räknas. Sex månader är hursom inte på långa vägar tillräckligt för att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det var bara dumt att tänka så från början. När jag kommer hem har jag kommit en god bit på väg och det blir lättare att underhålla.
I övrigt ser jag fram emot överraskningspartyt som mina landladies ska orda i morgon. De är verkligen de bästa och hur snälla som helst.
På söndag kommer en ny kille som ska flytta in med mig under en månad. Förhoppningsvis stannar han i en månad också, vi komemr bra överrens och tiden springer förbi. Sen är det februari och ett helt gäng vänner från Sverige är inbokade på olika resor hit för att besöka MIG (och ja kanske något mer, jag vet inte). Det ska bli så roligt! Redan här borde jag ju inse vilka fantastiska människor som berikar mitt liv. Banka banka in!
Och ja nä men asså ehh jo men sen är det ju inte långt kvar innan det är dags att packa och återgå till mitt "vanliga" liv igen...
Nu blev jag stressad igen...
Not!
Abbraccio con a tutti!
Det kanske är dags att uppdatera "bloggen" igen då. Jag hamnade i något slags allmänt vimseri och sudd i december när jag tröttnade på att bo ensam och nästan inte ha några kompisar att umgås med så ja, därav den enda uppdateringen i december om fattiga människor.
Nu är det ett nytt år och jag har, efter att ha firat jul med en massa vänner jag saknat och träffa mor, återvänt till Rom. Redo för de återstående 12 veckorna av detta äventyr.
Vad jag kan konstatera är och detta gjorde jag nog väldigt tidigt, att det här med att flytta till ett annat land, ta del av en ny kultur (gillar egentligen inte det ordet) och vara "fast" under en längre tid" nog inte var min grej.
Jag hade en romatiserad bild av hur det skulle bli här och red på alldelse för höga moln. Verkligheten blev en helt annan och jag har insett tex hur hemmakär jag faktiskt är, hur bekvämt jag har det i Sverige och hur mycket jag faktist tycker om de som finns i mitt liv.
Självklart behöver jag fortfarande träna på min självkänsla, men jag tror att den är lite bättre än innan jag åkte iväg på detta äventyr. Jag har fått så många egoboost:ar de senaste månaderna och allra minst nu när jag var hemma innan och över jul. De borde räcka ett helt liv och jag borde lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta. Inte vara på helspänn och tänka att ett ord, ett enda ord kan göra att jag förlora allt och marken under mina fötter rasar. Så funkar det ju kanske inte riktigt med de relationer jag har.
Jag är dessutom helt övertygad att det finns många saker som jag lärt mig under det här äventyret och som jag inte kan se och förstå, nu.
I går måndag började skolan igen. Skönt att vara tillbaka med ny energi och nyfikenhet. Det är fortfarande svårt att säga om och när jag lär mig nya saker, men nått måste ju fastna. Härom dagen gick det ju faktiskt alldeles utmärkt att köpa internet och att återvända några dagar senare för att något var fel och få det fixat, utan att använda engelska. Jag kanske inte pratade supermycket, men tillräckligt för att göra mig förstådd. Det är ju sånt som räknas. Sex månader är hursom inte på långa vägar tillräckligt för att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det var bara dumt att tänka så från början. När jag kommer hem har jag kommit en god bit på väg och det blir lättare att underhålla.
I övrigt ser jag fram emot överraskningspartyt som mina landladies ska orda i morgon. De är verkligen de bästa och hur snälla som helst.
På söndag kommer en ny kille som ska flytta in med mig under en månad. Förhoppningsvis stannar han i en månad också, vi komemr bra överrens och tiden springer förbi. Sen är det februari och ett helt gäng vänner från Sverige är inbokade på olika resor hit för att besöka MIG (och ja kanske något mer, jag vet inte). Det ska bli så roligt! Redan här borde jag ju inse vilka fantastiska människor som berikar mitt liv. Banka banka in!
Och ja nä men asså ehh jo men sen är det ju inte långt kvar innan det är dags att packa och återgå till mitt "vanliga" liv igen...
Nu blev jag stressad igen...
Not!
Abbraccio con a tutti!
torsdag 1 december 2011
De hemlösa!
Det här inlägget, som blir det första på länge tänker jag ägna åt Roms många till synes hemlösa männiksor som jag ser varje dag och över allt i Rom.
Jag vill poängtera att detta är min uppfattning och de personer som jag har i åttanke, när jag skriver detta, inte alls i verkligheten, på något sätt, behöver sakna ett hem. Även om det till synes kan uppfattas så.
Hur som helst. Jag vet att detta med hemlöshet inte är något unikt för Rom eller Italien för den delen. Hemlösa och mindre bemedlade männiksor finns i Sverige också och vi ser dem i tunnelbanan, på gatan på väg till eller från platser i centrum, i trappuppgångar...
Jag vill ändå påstå att här i Rom är dessa människor mer synliga och "fattigdomen" mer påtaglig och för den delen annorlunda. Jag menar också att de personer som jag oftast ser i Stockholm är del av en liga och tigger pengar, inte för att de är fattiga utan av andra orsaker vilka jag inte känner till. Vidare att det, egentligen inte är något de behöver göra. Därmed inte sagt att alla är så. Det jag säger däremot är att det är stor skillnade på de människor jag ser här och på de som finns i Stockholm, av den anledningen jag skissat upp ovan.
Min kunskap om det italienska skyddsnätet är liten eller snarare helt obefintlig. Jag vet inte om det här, precis som i Sverige finns ett skyddsnät, i form av ett sammhälle som tar hand om utsatta männiksor. Men med tanke på att få människor här betalar skatt kan jag tänka mig att detta skyddsnät är ytterst begränsat.
Jag hävdar att det i Sverige finns ett skyddsnät och större möjligheter att får hjälp utan att hamna i djup fattigdom.
Jag vet inte om det är för att jag vet hur det funkar i Svergie, någon annan slags trygghet eller lugn inombords som gör att de jag ser här får en helt annan genomslagskraft i mig. Jag blir ibland väldigt berörd av att se den gamla damen, med böjd och krokgig rygg som står, med en trasig kopp, böjd käpp och nästan gråter fram sin önskan om några euro. Det är hjärtslitande att se och en otrolig påminnelse om livets sköra tråd.
När jag först kom hit, hade jag det jag nyss lämnade i bakhuvudet och tänkte inte på några omständigheter ge vilka för denna "bluffiga" fattigdom. Jag har inga problem att hjälpa eller bistå personer som inte har det lika bra ställt som jag, men jag är inte villig att bli lurad på köpet. Missförstå mig rätt, men jag ger hellre pengar eller stöd till någon som på riktigt är i behov, än till någon som spelar på min och eller andras empati.
Jag slås också av hur starka dessa människor innerst inne måste vara och vilken stark tro på livet de måste ha. På många sätt är dessa personer starkar än jag någonsin kommer bli. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det bättre än med att säga att jag skulle ha gett upp för länge sedan. Det måste vara bättre än att som enda mål med dagen ha att överleva den och inte ge upp just idag. Kanske är det att ge upp, att hänge sig och acceptera sin situation och göra det bästa av den. Jag vet inte vad det är som driver dessa männiksor och får dem att inte helt tappa greppet.
Kanske för att visa sånna som mig att jag ska vara otroligt tacksam för det liv jag har, för den skyddade värld jag kommer ifrån och lever i, för det skyddsnät som finns hos och för mig. Jag menar att den gamla damen i hörnet, inte står och tigger för att hon vill, utan för att hon inte har något val och jag menar att jag skäms för min egen otacksamhet. Jag menar att vi inte ser detta i Sverige på samma sätt för att vi har ett skyddsnät. Ett skyddsät som vi ska vara stolta, otroligt glada och tacksamma för att vi har.
Om det är något som kommer finnas kvar hos mig länge, så är det dessa personer som jag ser varje dag, tigga och kämpa för sin överlevnad, varje dag och varje minut. För att de inte har något val, för att de har en otrolig tro på livet och kanske på att det någon gång kommer att vända.
Den gamla damen kommer för alltid finns på min näthinna och en dag ska jag gå förbi, hoppas att hon finns kvar och ge henne allt jag äger och har.
Sen ska jag åka hem och vara jävligt tacksam!
Jag vill poängtera att detta är min uppfattning och de personer som jag har i åttanke, när jag skriver detta, inte alls i verkligheten, på något sätt, behöver sakna ett hem. Även om det till synes kan uppfattas så.
Hur som helst. Jag vet att detta med hemlöshet inte är något unikt för Rom eller Italien för den delen. Hemlösa och mindre bemedlade männiksor finns i Sverige också och vi ser dem i tunnelbanan, på gatan på väg till eller från platser i centrum, i trappuppgångar...
Jag vill ändå påstå att här i Rom är dessa människor mer synliga och "fattigdomen" mer påtaglig och för den delen annorlunda. Jag menar också att de personer som jag oftast ser i Stockholm är del av en liga och tigger pengar, inte för att de är fattiga utan av andra orsaker vilka jag inte känner till. Vidare att det, egentligen inte är något de behöver göra. Därmed inte sagt att alla är så. Det jag säger däremot är att det är stor skillnade på de människor jag ser här och på de som finns i Stockholm, av den anledningen jag skissat upp ovan.
Min kunskap om det italienska skyddsnätet är liten eller snarare helt obefintlig. Jag vet inte om det här, precis som i Sverige finns ett skyddsnät, i form av ett sammhälle som tar hand om utsatta männiksor. Men med tanke på att få människor här betalar skatt kan jag tänka mig att detta skyddsnät är ytterst begränsat.
Jag hävdar att det i Sverige finns ett skyddsnät och större möjligheter att får hjälp utan att hamna i djup fattigdom.
Jag vet inte om det är för att jag vet hur det funkar i Svergie, någon annan slags trygghet eller lugn inombords som gör att de jag ser här får en helt annan genomslagskraft i mig. Jag blir ibland väldigt berörd av att se den gamla damen, med böjd och krokgig rygg som står, med en trasig kopp, böjd käpp och nästan gråter fram sin önskan om några euro. Det är hjärtslitande att se och en otrolig påminnelse om livets sköra tråd.
När jag först kom hit, hade jag det jag nyss lämnade i bakhuvudet och tänkte inte på några omständigheter ge vilka för denna "bluffiga" fattigdom. Jag har inga problem att hjälpa eller bistå personer som inte har det lika bra ställt som jag, men jag är inte villig att bli lurad på köpet. Missförstå mig rätt, men jag ger hellre pengar eller stöd till någon som på riktigt är i behov, än till någon som spelar på min och eller andras empati.
Jag slås också av hur starka dessa människor innerst inne måste vara och vilken stark tro på livet de måste ha. På många sätt är dessa personer starkar än jag någonsin kommer bli. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det bättre än med att säga att jag skulle ha gett upp för länge sedan. Det måste vara bättre än att som enda mål med dagen ha att överleva den och inte ge upp just idag. Kanske är det att ge upp, att hänge sig och acceptera sin situation och göra det bästa av den. Jag vet inte vad det är som driver dessa männiksor och får dem att inte helt tappa greppet.
Kanske för att visa sånna som mig att jag ska vara otroligt tacksam för det liv jag har, för den skyddade värld jag kommer ifrån och lever i, för det skyddsnät som finns hos och för mig. Jag menar att den gamla damen i hörnet, inte står och tigger för att hon vill, utan för att hon inte har något val och jag menar att jag skäms för min egen otacksamhet. Jag menar att vi inte ser detta i Sverige på samma sätt för att vi har ett skyddsnät. Ett skyddsät som vi ska vara stolta, otroligt glada och tacksamma för att vi har.
Om det är något som kommer finnas kvar hos mig länge, så är det dessa personer som jag ser varje dag, tigga och kämpa för sin överlevnad, varje dag och varje minut. För att de inte har något val, för att de har en otrolig tro på livet och kanske på att det någon gång kommer att vända.
Den gamla damen kommer för alltid finns på min näthinna och en dag ska jag gå förbi, hoppas att hon finns kvar och ge henne allt jag äger och har.
Sen ska jag åka hem och vara jävligt tacksam!
måndag 14 november 2011
Hej Alla glada!
Här i Rom är det idag, just nu ca 13 grader varmt i solen. Vill inte veta vad det är i skuggan, för där är det ju kallt...
Det har hänt en del sedan senate inlägget. Jag har flyttat ner en klass, som går lite mer långsamt fram. Fortfarande samma nivå, men tempot är lite lugnare. Det gick lite för fort fram i den förra klassen och jag blev stressad och irriterad mot slutet. Det var inget kul att gå hem varje dag och känna sig som ett komplett pucko. Inte heller så värst motiverande!
Jag trivs bra i den nya klassen och har återförenats med två tidigare klasskamrater och har nu två stycken lärare som alternerar, varannan dag.
För några veckor sedan var jag på min första riktigt stora fotbollsmatch någonsin. Det var Lazio - Zurich. Stämningen var sjuk, galen och helt fantastisk. Arenan var stor och även fast den verkligen inte var fylld till max kändes det och märktes att det var mycket folk, och italienare... :)
Jag hade blivit "varnad" för att matcher med Lazio kan vara lite stökiga och var på min vakt, men allt gick bra. Det gick inte lika bra för Zurich dock, som både förlorade matchen och fick några av sina anhängare skadade av en bengal och smällare innan matchstart, av sina egna...
Jag har också varit på en resa till Florens . Jag och en komps från skolan bestämde oss för att vi behövde komma bort från Rom ett tag. Florens var helt fantastiskt! Nästan inga bilar, folk som cyklade på gatan, , lugnt, stilla och mycket vackert! Vi var där i nätt och jämt 24 timmar så det blir nog fler besök. Kanske inte på den här resan, men jag ha ju ett helt liv kvar!
Vad mer,
denna är sista veckan som min flatie bor tillsammans med mig. Han åker på lördag och sen kommer en ny som ska bo med mig en vecka. Jag letar nytt ställe att bo på, men vi får se ur det blir.
Jag har också cyklat in Romtrafiken och det var en upplevelse kan jag säga. Har inte suttit på en cykel på flera år och att sedan göra det i Roms trafik... Det gick bra i slutändan, men det var ingen vanlig cyklettur. Trafiken i Rom är hemsk och det är bilar överallt. Vårt mål var att besöka och cykla i Appia Antica, Parken som jag besökte för några veckor sedan. Parken va och är jättefin och när vi kom dit höll solen på att gå ner vilket gjorde det än mer vackert. Hemfärden gick på stora motorvägar, kors och tvärs mellan bilar och jag tappade bort mitt sällskap. Men i slutändan klarade jag det och förtjänade "the iron heart" som flatien uttryckte det :) Det blir ingen mer cykleltur för mig här, men jag ska verkligen köpa en när jag kommer hem. Jag har saknat att cykla!
I helgen var det avskedsutgång för Ralph och Carolina som avslutade sina studiuer och åkte hem. Jag firade genom att dricka mojitos lite för snabbt och ja... Natten involverade en resa till EUR (vilket inte är i mitt område) och ca 3 timmars förd hem... (det brukar ta 20 min). Så går det ibland när en tappar lokalsinnet...
I veckan är det som sagt min flaties sista vecka här och på onsdag kommer våra "landladises" hem till oss. Vi ska laga middag tillsammans. Det ska bli och kommer bli både spännande, lärorikt och roligt!
Till nästa gång, kolla in bilderna och ta hand om varandra därute!
Ciao!
Den där gröna saken kommer jag att komma tillbaka för att köpa. Den har ett perfekt ställe att stå på i mitt vardagsrum...
Här i Rom är det idag, just nu ca 13 grader varmt i solen. Vill inte veta vad det är i skuggan, för där är det ju kallt...
Det har hänt en del sedan senate inlägget. Jag har flyttat ner en klass, som går lite mer långsamt fram. Fortfarande samma nivå, men tempot är lite lugnare. Det gick lite för fort fram i den förra klassen och jag blev stressad och irriterad mot slutet. Det var inget kul att gå hem varje dag och känna sig som ett komplett pucko. Inte heller så värst motiverande!
Jag trivs bra i den nya klassen och har återförenats med två tidigare klasskamrater och har nu två stycken lärare som alternerar, varannan dag.
För några veckor sedan var jag på min första riktigt stora fotbollsmatch någonsin. Det var Lazio - Zurich. Stämningen var sjuk, galen och helt fantastisk. Arenan var stor och även fast den verkligen inte var fylld till max kändes det och märktes att det var mycket folk, och italienare... :)
Jag hade blivit "varnad" för att matcher med Lazio kan vara lite stökiga och var på min vakt, men allt gick bra. Det gick inte lika bra för Zurich dock, som både förlorade matchen och fick några av sina anhängare skadade av en bengal och smällare innan matchstart, av sina egna...
Jag har också varit på en resa till Florens . Jag och en komps från skolan bestämde oss för att vi behövde komma bort från Rom ett tag. Florens var helt fantastiskt! Nästan inga bilar, folk som cyklade på gatan, , lugnt, stilla och mycket vackert! Vi var där i nätt och jämt 24 timmar så det blir nog fler besök. Kanske inte på den här resan, men jag ha ju ett helt liv kvar!
Vad mer,
denna är sista veckan som min flatie bor tillsammans med mig. Han åker på lördag och sen kommer en ny som ska bo med mig en vecka. Jag letar nytt ställe att bo på, men vi får se ur det blir.
Jag har också cyklat in Romtrafiken och det var en upplevelse kan jag säga. Har inte suttit på en cykel på flera år och att sedan göra det i Roms trafik... Det gick bra i slutändan, men det var ingen vanlig cyklettur. Trafiken i Rom är hemsk och det är bilar överallt. Vårt mål var att besöka och cykla i Appia Antica, Parken som jag besökte för några veckor sedan. Parken va och är jättefin och när vi kom dit höll solen på att gå ner vilket gjorde det än mer vackert. Hemfärden gick på stora motorvägar, kors och tvärs mellan bilar och jag tappade bort mitt sällskap. Men i slutändan klarade jag det och förtjänade "the iron heart" som flatien uttryckte det :) Det blir ingen mer cykleltur för mig här, men jag ska verkligen köpa en när jag kommer hem. Jag har saknat att cykla!
I helgen var det avskedsutgång för Ralph och Carolina som avslutade sina studiuer och åkte hem. Jag firade genom att dricka mojitos lite för snabbt och ja... Natten involverade en resa till EUR (vilket inte är i mitt område) och ca 3 timmars förd hem... (det brukar ta 20 min). Så går det ibland när en tappar lokalsinnet...
I veckan är det som sagt min flaties sista vecka här och på onsdag kommer våra "landladises" hem till oss. Vi ska laga middag tillsammans. Det ska bli och kommer bli både spännande, lärorikt och roligt!
Till nästa gång, kolla in bilderna och ta hand om varandra därute!
Ciao!
onsdag 2 november 2011
Kommit ur tristessen
Det har varit några riktigt tråkiga veckor här nu, men nu ser det äntligen ut som att det börjar hända saker igen.
För ca två veckor sedan åkte ett stort gäng som både jag och min flatie umgåtts med hem. Både personer som vi umgåtts med ihop och var för sig. Jag tror att vi båda blev lite nedstämda och slöa efter det och orkade inte riktigt med. Sen har jag varit mycket själv, då flatien åkte hem lite då och då av olika anledningar.
Hur som helst, det kan inte alltid hända saker och jag antar att det är annorlunda att vara "ensam" här och att vara "ensam" hemma.
Idag kom också ett efterlängtat paket från mor och Sverige. Innehållet består av något så enkelt som ett par duntofflor och ett brev från min mobilleverantör så att jag kan låsa upp min mobil. (Jag gillar verkligen inte den telefon som jag skaffade här och har förbannat mig själv många gånger att jag inte låste upp telefonen Innan jag åkte hit). Jag har längtat ihjäl mig efter detta packet och blev hur glad som helst när det äntligen kom idag.
Igår var det helgdag här i Rom, All helgonadagen och jag vaknade upp till en strålande fin dag som bröts av en skrikande unge. Föregående kväll somnade jag till samma skrik. Missförstå mig rätt, jag har inget emot barn och har förståelse att de skriker när de är små för att uttrycka något behov/begär de har. Men den här ungen, det går inte och beskriva. Jag var tvungen att komma ifrån lägenheten om jag inte ville bli helt vansinig och galen.
Så jag bestämde mig för att göra en liten utflykt till Ostia Antica. En gammal hamnstad till Rom som nu mest består av ruiner. Det var väldigt vackert och rogivande, trots att det var många 1novemberlediga Italienare där. När jag en gång vinner de där miljonerna, är Ostia verkligen en av de ställen jag ska titta närmare på för mitt semesterhus.
Några bilder finns här nu, resten kommer sen eftersom det strular med uppladdningen
Och apropå det här med att det inte hänt något de senaste dagarna. Nu är det fullt upp ända fram till söndag. Fotboll, drinkar, öl, häng med vänner och så skola då förstås...
Till nästa gång!
Ciao ragazzi e buona giornata!
För ca två veckor sedan åkte ett stort gäng som både jag och min flatie umgåtts med hem. Både personer som vi umgåtts med ihop och var för sig. Jag tror att vi båda blev lite nedstämda och slöa efter det och orkade inte riktigt med. Sen har jag varit mycket själv, då flatien åkte hem lite då och då av olika anledningar.
Hur som helst, det kan inte alltid hända saker och jag antar att det är annorlunda att vara "ensam" här och att vara "ensam" hemma.
Idag kom också ett efterlängtat paket från mor och Sverige. Innehållet består av något så enkelt som ett par duntofflor och ett brev från min mobilleverantör så att jag kan låsa upp min mobil. (Jag gillar verkligen inte den telefon som jag skaffade här och har förbannat mig själv många gånger att jag inte låste upp telefonen Innan jag åkte hit). Jag har längtat ihjäl mig efter detta packet och blev hur glad som helst när det äntligen kom idag.
Igår var det helgdag här i Rom, All helgonadagen och jag vaknade upp till en strålande fin dag som bröts av en skrikande unge. Föregående kväll somnade jag till samma skrik. Missförstå mig rätt, jag har inget emot barn och har förståelse att de skriker när de är små för att uttrycka något behov/begär de har. Men den här ungen, det går inte och beskriva. Jag var tvungen att komma ifrån lägenheten om jag inte ville bli helt vansinig och galen.
Så jag bestämde mig för att göra en liten utflykt till Ostia Antica. En gammal hamnstad till Rom som nu mest består av ruiner. Det var väldigt vackert och rogivande, trots att det var många 1novemberlediga Italienare där. När jag en gång vinner de där miljonerna, är Ostia verkligen en av de ställen jag ska titta närmare på för mitt semesterhus.
Några bilder finns här nu, resten kommer sen eftersom det strular med uppladdningen
Och apropå det här med att det inte hänt något de senaste dagarna. Nu är det fullt upp ända fram till söndag. Fotboll, drinkar, öl, häng med vänner och så skola då förstås...
Till nästa gång!
Ciao ragazzi e buona giornata!
fredag 28 oktober 2011
Ääää
Jag har inte slutat, dött eller så! Det är bara så att det inte finns så mycket att skriva om just nu!
Känner mig lite ensam och ja, det är väll inget kul att läsa om det.
Trevlig helg alla!
Ciao ragazzi!
Känner mig lite ensam och ja, det är väll inget kul att läsa om det.
Trevlig helg alla!
Ciao ragazzi!
onsdag 26 oktober 2011
Från fyra till 12
I måndags började en ny period på skolan. Med ny period menar jag att det, en måndag var fjärde vecka, kommer många nya studenter på en gång. En student kan starta i en klass/kurs vilken måndag som helst, egentligen, men vissa måndagar är specifika kurstartsdagar. Studenterna kan sen gå, en, två, tre osv veckor upp till flera månader (som jag)
Hur som helst. Den 24 oktober var en sån måndag, så från att ha varit fyra i min klass är vi nu 12. Det här med att studenter kommer och går i en klass är mycket rörigt och ibland påfrestande. Det blir liksom aldrig lugn och ro.
Det finns egentligen inget att göra åt det. Det är så skolan fungerar. Jag hoppas bara att, då det är dags för mig att flytta upp en nivå, så får jag ha kvar min lärare Chiara. Men det återstår att se.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Nästan alla de som jag startade och umgicks med har slutat och åkt hem till sina respektive hemländer. Laraine och Renee åkte i lördags och Giorgi åkte i tisdags morse.
Det är bara jag och flatien kvar.
Förresten, hmm, jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet inte vad det är med mig och 50+are. Jag gillar att umgås med dem och de gillar tydligen att umgås med mig.
Det har börjat en ny farbror i min klass, Henning, från Danmark Han är 69 år, jobbar lite när han vill och har pension som han tar ut. Han bestämde sig för att komma till Rom, lite bara För Att och bättra på sin italienska som han delvis använder i sitt arbete (han är psykolog för Röda Korset bland annat fick jag veta). Redan första dagen hamnade vi i samma arbetsgrupp några gånger under lektionen och både igår och idag fick vi spela upp en liten scen inför de andra i klassen, på en konversation vi övat på under morgonen.
Idag efter lektionen visade han mig något han hittat in en guidebok, en 3D film om Rom (tror jag) och han undrade om jag ville gå på lite sightseeing med honom för att se om filmen va något att ha.
Biografen skulle ligga på en sidogata till Via Cavor som är en av Roms stora shoppingområden.
Första stop:et blev Spanska trappan och därifrån gick vi sedan på Via dei Condotti, även det en känd gata för den modemedvetna då det här ligger många modehus...
På denna gata ligger också Antico Caffé Greco, Roms äldsta bar/café (det öppnade 1760) och bara ett annat ställe, i Venedig är äldre. Historiska personer som Ibsen, Goethe och HC Andersens har setts sippa på sina favoritdryk i lokalerna. Även idag är det det känt tillhåll för konstnärer, politiker och artister. Det finns en avskild del längst in i lokalen, där den vanlige turisten/italienaren inte får tillträde hur som helst som jag tror är avsedd för just de där odödliga som kan poppar in när som helst.
Cafet har också ett orginalbrev från HC Andersen på en av väggarna där han skriver om sin lägenhet som han ska ha bott i under en tid i Rom.
Vill du besöka caféet och läsa lite mer om det kan du klicka här för mer info samt karta. Du kan också besöka deras officiella hemsida här. Ta dock med dig stora pengasäcken för du får betala ca 80:- för en slät kopp blaskig cappuccino.
Efter lite fönstershoping längs Condotti kom vi sedan fram till via Cavor, som jag tro blev en liten chock för Henning. Cavor är en väldigt livlig gatan med dels mycket folk och en hel del bilar. Vi lyckades iaf hitta Italiens motsvarighet till vår Riksdag och till slut också biografen. Det kostade en del att gå in, Frej verkade trött och ville egentligen bara se en av filmerna som ingick i ett packet så vi beslöt att strunta i allt.
Det var ändå en trevlig eftermiddag, trots att det är sjukt svårt att förstå danska...
I morgon är det redan torsdag. Veckorna springer förbi i en rasande fart här, trots att det varje måndag känns som en evighet tills det är helg och en kan sova ut.
I helgen ska jag försöka ta mig i kragen och gå ut på egen hand och träffa människor. Det är massa Halloweenfester här och om jag lyckas skaffa mig lite utklädningsgrejer kanske jag går på någon av dem. Har blivit bjuden till en, men det är ju inget kul om en inte klär ut sig lite. Jag lämnade ju mina peruker hemma i Sverige och det känns just nu som en dum ide...
Men men...
Ta hand om er därute!
Ciao ragazzi!
Hur som helst. Den 24 oktober var en sån måndag, så från att ha varit fyra i min klass är vi nu 12. Det här med att studenter kommer och går i en klass är mycket rörigt och ibland påfrestande. Det blir liksom aldrig lugn och ro.
Det finns egentligen inget att göra åt det. Det är så skolan fungerar. Jag hoppas bara att, då det är dags för mig att flytta upp en nivå, så får jag ha kvar min lärare Chiara. Men det återstår att se.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Nästan alla de som jag startade och umgicks med har slutat och åkt hem till sina respektive hemländer. Laraine och Renee åkte i lördags och Giorgi åkte i tisdags morse.
Det är bara jag och flatien kvar.
Förresten, hmm, jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet inte vad det är med mig och 50+are. Jag gillar att umgås med dem och de gillar tydligen att umgås med mig.
Det har börjat en ny farbror i min klass, Henning, från Danmark Han är 69 år, jobbar lite när han vill och har pension som han tar ut. Han bestämde sig för att komma till Rom, lite bara För Att och bättra på sin italienska som han delvis använder i sitt arbete (han är psykolog för Röda Korset bland annat fick jag veta). Redan första dagen hamnade vi i samma arbetsgrupp några gånger under lektionen och både igår och idag fick vi spela upp en liten scen inför de andra i klassen, på en konversation vi övat på under morgonen.
Idag efter lektionen visade han mig något han hittat in en guidebok, en 3D film om Rom (tror jag) och han undrade om jag ville gå på lite sightseeing med honom för att se om filmen va något att ha.
Biografen skulle ligga på en sidogata till Via Cavor som är en av Roms stora shoppingområden.
Första stop:et blev Spanska trappan och därifrån gick vi sedan på Via dei Condotti, även det en känd gata för den modemedvetna då det här ligger många modehus...
På denna gata ligger också Antico Caffé Greco, Roms äldsta bar/café (det öppnade 1760) och bara ett annat ställe, i Venedig är äldre. Historiska personer som Ibsen, Goethe och HC Andersens har setts sippa på sina favoritdryk i lokalerna. Även idag är det det känt tillhåll för konstnärer, politiker och artister. Det finns en avskild del längst in i lokalen, där den vanlige turisten/italienaren inte får tillträde hur som helst som jag tror är avsedd för just de där odödliga som kan poppar in när som helst.
Cafet har också ett orginalbrev från HC Andersen på en av väggarna där han skriver om sin lägenhet som han ska ha bott i under en tid i Rom.
Vill du besöka caféet och läsa lite mer om det kan du klicka här för mer info samt karta. Du kan också besöka deras officiella hemsida här. Ta dock med dig stora pengasäcken för du får betala ca 80:- för en slät kopp blaskig cappuccino.
Efter lite fönstershoping längs Condotti kom vi sedan fram till via Cavor, som jag tro blev en liten chock för Henning. Cavor är en väldigt livlig gatan med dels mycket folk och en hel del bilar. Vi lyckades iaf hitta Italiens motsvarighet till vår Riksdag och till slut också biografen. Det kostade en del att gå in, Frej verkade trött och ville egentligen bara se en av filmerna som ingick i ett packet så vi beslöt att strunta i allt.
Det var ändå en trevlig eftermiddag, trots att det är sjukt svårt att förstå danska...
I morgon är det redan torsdag. Veckorna springer förbi i en rasande fart här, trots att det varje måndag känns som en evighet tills det är helg och en kan sova ut.
I helgen ska jag försöka ta mig i kragen och gå ut på egen hand och träffa människor. Det är massa Halloweenfester här och om jag lyckas skaffa mig lite utklädningsgrejer kanske jag går på någon av dem. Har blivit bjuden till en, men det är ju inget kul om en inte klär ut sig lite. Jag lämnade ju mina peruker hemma i Sverige och det känns just nu som en dum ide...
Men men...
Ta hand om er därute!
Ciao ragazzi!
fredag 21 oktober 2011
Vissa dagar älskar jag att bo i Rom!
Vissa dagar, som idag när Rom visar sig från en av sina bästa sidor, älskar jag att bo här och att jag gett mig detta äventyr.
Idag när jag åkte från stan tog ja bussen. Buss 85 närmare bestämt som inte är den snabbaste, men ack så intressant, då den åker genom delar av city och "avslutar" med att åka förbi Colosseum innan den åker mot mitt torg. Solen sänkte sig över stan och ger Rom ett sånt sken att en ler brett enda in i hjärtat. Det är så vackert! Man blir lycklig, alldeles upprymd och glömmer bort allt som en inte tycker om med Rom andra dagar. Dessutom kom jag av bussen med alla inre organ på samma ställe som de var på när jag klev på bussen...
Det gick också bra i skolan idag och jag "vågade" prata och testa mer. Som så många gånger tidigare, kommer jag till ett läge där jag blir förbannad på mig själv. Jag går och svär och spottar åt mig själv (inte bokstavligt, bildligt talat. Om jag gick och svor och spottade åt mig själv på Roms gator... a nää ni fattar) och säger åt mig att jag får skärpa till mig och faktiskt anstränga mig lite.
Att vi sen, just nu bara är fyra i klassen gjorde nog sitt till också. Stora grupper skrämmer mig lite, hur konstigt det en kan låta.
Det är också Larains sista dag här i Rom så hon kom förbi skolan på vår rast för att säga hej då till dem hon träffat och som fortfarande är kvar. Jag och Emma var två av dem.
Jag och Laraine bestämde också att vi skulle ses för en sen lunch. Efter att ha letat efter två stycken, som inte fanns, hittade vi en helt okej liten krypin-restaurang. Jag åt pizza! Den hade en lite annan form än vanlig rund pizza, men ack så god... Vill du testa så heter restaurangen Il cuore di Napoli och ligger på Via Cerina. Om en läser om den på Tripadvisor har den inte fått så bra recensioner. Jag håller inte med och tycker att det var ett helt okej ställe att käka sen lunch på och varken min pizza eller Larains sallad och kötträtt smakade dåligt. Personalen var trevlig och försökte och ville förstå när vi ville beställa på italienska. Jag kanske inte skulle gå dit på en romantiskt middag eller för en kulinarisk smakupplevelse, men som sagt, för litetidigarepådagenmat, absolut någon mer gång :)
Dock ska tilläggas att jag efter 4 veckor här i Rom, i onsdags blev presenterad för Roms bästa bästa pizzeria/restaurang och bästa bästa service och vänlighet so far...
Restaurangen heter I Fratelli (Bröderna) och ligger i San Lorenzo. Den drivs, som namnet antyder, av bröder. Närmare bestämt fem stycken, från två familjer. Du bör inte komma före 19.30 dock, eftersom du då, högst troligt, stör i personalens middag. Restaurangen är alldeles lagom stor och om du går dit, glöm inte att titta upp i taket och kom då ihåg att en av bröderna gjort allting själv...
Restaurangen ligger också nära min nya favoritbar som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Så nu har jag ett komplett kvällsprogram för dig som tänker besöka mig :)
Ikväll, blir det lugnt. Ska tvätta imorgon och på kvällen gå ut för några drinkar. Gissa var :)
Ta hand om er därute!
Ciao ragazzi!
Idag när jag åkte från stan tog ja bussen. Buss 85 närmare bestämt som inte är den snabbaste, men ack så intressant, då den åker genom delar av city och "avslutar" med att åka förbi Colosseum innan den åker mot mitt torg. Solen sänkte sig över stan och ger Rom ett sånt sken att en ler brett enda in i hjärtat. Det är så vackert! Man blir lycklig, alldeles upprymd och glömmer bort allt som en inte tycker om med Rom andra dagar. Dessutom kom jag av bussen med alla inre organ på samma ställe som de var på när jag klev på bussen...
Det gick också bra i skolan idag och jag "vågade" prata och testa mer. Som så många gånger tidigare, kommer jag till ett läge där jag blir förbannad på mig själv. Jag går och svär och spottar åt mig själv (inte bokstavligt, bildligt talat. Om jag gick och svor och spottade åt mig själv på Roms gator... a nää ni fattar) och säger åt mig att jag får skärpa till mig och faktiskt anstränga mig lite.
Att vi sen, just nu bara är fyra i klassen gjorde nog sitt till också. Stora grupper skrämmer mig lite, hur konstigt det en kan låta.
Det är också Larains sista dag här i Rom så hon kom förbi skolan på vår rast för att säga hej då till dem hon träffat och som fortfarande är kvar. Jag och Emma var två av dem.
Dock ska tilläggas att jag efter 4 veckor här i Rom, i onsdags blev presenterad för Roms bästa bästa pizzeria/restaurang och bästa bästa service och vänlighet so far...
Restaurangen heter I Fratelli (Bröderna) och ligger i San Lorenzo. Den drivs, som namnet antyder, av bröder. Närmare bestämt fem stycken, från två familjer. Du bör inte komma före 19.30 dock, eftersom du då, högst troligt, stör i personalens middag. Restaurangen är alldeles lagom stor och om du går dit, glöm inte att titta upp i taket och kom då ihåg att en av bröderna gjort allting själv...
Restaurangen ligger också nära min nya favoritbar som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Så nu har jag ett komplett kvällsprogram för dig som tänker besöka mig :)
Ikväll, blir det lugnt. Ska tvätta imorgon och på kvällen gå ut för några drinkar. Gissa var :)
Ta hand om er därute!
Ciao ragazzi!
onsdag 19 oktober 2011
Så, idag har jag varit i Rom, Italien i en månad!!!
Igår när jag skulle sova kom jag att tänka på att jag idag har varit i Rom i en hel månad. Det känns som mycket längre än så.
Även fast det kanske inte alltid varit tiptop och roligt så vet jag att jag kommer se tillbaka på den här tiden som något bra, roligt och lärorikt. Dessutom har jag ju några månader kvar.
Jag har ju gjort den här resan av så många anledningar att jag glömt bort de flesta av dem. I slutändan spelar det ju ingen roll, faktiskt.
Även om jag skulle komma hem och kunna exakt lika lite Italienska som när jag kom hit, har jag iaf haft ett äventyr som jag kan leva på länge. Och Gudarna ska veta att jag behövde komma bort och göra något annat. Jag behöver också komma ur min trygghetszon för att med andra ögon se och uppskatta det jag faktiskt har.
Jag har ett fantastiskt liv hemma och den dagen jag kommer tillbaka vet jag att det kommer fortsätta vara minst lika fantastiskt. Självklart på andra sätt, jag kommer ju tillbaka med nya erfarenheter som säkert förändrat mig. Kanske på synliga och märkbara sätt, kanske inte alls varken synliga eller märkbara för männiksor runt mig.
Visst, jag vet, vill och behöver ändra på saker i mitt liv, men jag ska göra det för mig och för min skull. Inte, som en vän så fint påpekade, för att samhället vill eller för att passa in i en mall. Jag har bara ett liv, inte nio som katten. Vill jag se tillbaka på mitt liv på ålderns höst och tänka att jag kunde ha gjort så mycket mer av det eller vill jag se tillbaka på livet och tänka att jag iaf gjorde mitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Det kanske inte alltid lyckades, men jag försökte!
Jag föredrar det senare!
Visst, jag fattar att det är sjukt lätt att sitta här, tusentals mil från mitt "vanliga" liv, som jag pausat och säga att jag ska göra ändringar i det när jag kommer hem. Verkligheten är såklart en annan, men det är väll sunt att reflektera över sitt liv då och då och se om det finns saker som går att förända till det bättre.
Under den här första månaden har jag fått en del insikter och jag hoppas att de kommer finnas kvar och bli fler under månaderna som kommer. Det är allt från vad jag vill försöka åstadkomma på kort sikt,på lånsiktiga, nya mål och drömmar.
Allt det här handlar ju, uppenbarligen, om allt förutom mina just nu pågående studier i Italienska. Jag är ju lite stressad över att det inte går så som jag tänkt, men igår träffade jag en annan svensk på en pub jag var på. Han studerar på samma skola som jag och har varit här i 8 veckor. Jag fick veta att det var först vecka 6-7 som han började komma in i italienskan och kunde börja ta till sig språket lättare. Han förstod min frustration, då han själv varit där jag är nu, precis nyss. Det var otroligt skönt att höra detta, även fast både min lärare och min "landlady" sagt "piano, piano" (långsamt) när jag uttryckt min frustration över studierna. Så jag börjar känna ett lugn även där. Visst, det finns fortfarande dagar, då jag känner mig som ett komplett pucko eftersom jag förstår, men inte hittar orden att säga att jag förstår, just på en gång. Men jag vet också att det kommer komma dagar då situationen är omvänd. Den kanske inte innehåller samma personer, men det kommer att komma ett sånt tillfälle, mer än en gång.
Så, efter en månad börjar jag så sakta komma in i äventyret. Det finns en vardag, det finns rutiner och det finns människor som jag delar den med.
Jag visste inte att människan (läs jag) var så beroende av rutiner eller saker vi känner till och känner oss bekväma med, för att vi ska fungera på ett bra sätt.
Jag har det bra här, jag lever min dröm och snart kan min dröm även leva i mig med nya uttryck ord och känslor!
Ta hand om varandra där ute!
Ciao ragazzi!
Även fast det kanske inte alltid varit tiptop och roligt så vet jag att jag kommer se tillbaka på den här tiden som något bra, roligt och lärorikt. Dessutom har jag ju några månader kvar.
Jag har ju gjort den här resan av så många anledningar att jag glömt bort de flesta av dem. I slutändan spelar det ju ingen roll, faktiskt.
Även om jag skulle komma hem och kunna exakt lika lite Italienska som när jag kom hit, har jag iaf haft ett äventyr som jag kan leva på länge. Och Gudarna ska veta att jag behövde komma bort och göra något annat. Jag behöver också komma ur min trygghetszon för att med andra ögon se och uppskatta det jag faktiskt har.
Jag har ett fantastiskt liv hemma och den dagen jag kommer tillbaka vet jag att det kommer fortsätta vara minst lika fantastiskt. Självklart på andra sätt, jag kommer ju tillbaka med nya erfarenheter som säkert förändrat mig. Kanske på synliga och märkbara sätt, kanske inte alls varken synliga eller märkbara för männiksor runt mig.
Visst, jag vet, vill och behöver ändra på saker i mitt liv, men jag ska göra det för mig och för min skull. Inte, som en vän så fint påpekade, för att samhället vill eller för att passa in i en mall. Jag har bara ett liv, inte nio som katten. Vill jag se tillbaka på mitt liv på ålderns höst och tänka att jag kunde ha gjort så mycket mer av det eller vill jag se tillbaka på livet och tänka att jag iaf gjorde mitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Det kanske inte alltid lyckades, men jag försökte!
Jag föredrar det senare!
Visst, jag fattar att det är sjukt lätt att sitta här, tusentals mil från mitt "vanliga" liv, som jag pausat och säga att jag ska göra ändringar i det när jag kommer hem. Verkligheten är såklart en annan, men det är väll sunt att reflektera över sitt liv då och då och se om det finns saker som går att förända till det bättre.
Under den här första månaden har jag fått en del insikter och jag hoppas att de kommer finnas kvar och bli fler under månaderna som kommer. Det är allt från vad jag vill försöka åstadkomma på kort sikt,på lånsiktiga, nya mål och drömmar.
Allt det här handlar ju, uppenbarligen, om allt förutom mina just nu pågående studier i Italienska. Jag är ju lite stressad över att det inte går så som jag tänkt, men igår träffade jag en annan svensk på en pub jag var på. Han studerar på samma skola som jag och har varit här i 8 veckor. Jag fick veta att det var först vecka 6-7 som han började komma in i italienskan och kunde börja ta till sig språket lättare. Han förstod min frustration, då han själv varit där jag är nu, precis nyss. Det var otroligt skönt att höra detta, även fast både min lärare och min "landlady" sagt "piano, piano" (långsamt) när jag uttryckt min frustration över studierna. Så jag börjar känna ett lugn även där. Visst, det finns fortfarande dagar, då jag känner mig som ett komplett pucko eftersom jag förstår, men inte hittar orden att säga att jag förstår, just på en gång. Men jag vet också att det kommer komma dagar då situationen är omvänd. Den kanske inte innehåller samma personer, men det kommer att komma ett sånt tillfälle, mer än en gång.
Så, efter en månad börjar jag så sakta komma in i äventyret. Det finns en vardag, det finns rutiner och det finns människor som jag delar den med.
Jag visste inte att människan (läs jag) var så beroende av rutiner eller saker vi känner till och känner oss bekväma med, för att vi ska fungera på ett bra sätt.
Jag har det bra här, jag lever min dröm och snart kan min dröm även leva i mig med nya uttryck ord och känslor!
Ta hand om varandra där ute!
Ciao ragazzi!
måndag 17 oktober 2011
Ny vecka, jag hatar fortfarande måndagar och om du besöker mig i Rom ska jag ta dig hit...!
Så har en ny vecka börjat och jag gillar fortfarande inte måndagar... Vet inte varför, men måndag är nog den dag jag ogillar mest. Antar att jag skulle ogilla tisdagar också om den var först i veckan...
Lektionen idag började med att vi fick en halv text som vi under en minut skulle läsa och sen prata med varandra om vad vi trodde att den handlade om. Ingen bra övning att starta med en måndag. Vi arbetade sen med denna text under större delen av förmiddagen... För min del gick det sådär, eller snarare skitdåligt. Jag är inte så bra på det här med att streessläsa en text under en begränsad tid och sen kunna prata om det. Jag behöver tid för att förstå.
Dagens andra övning gick ut på att lyssna på en text som vi sedan skulle nedteckna på ett papper. Det gick bättre...
Jag pratade ju med min lärare i fredags för att få lite tips på hur jag kan göra större framsteg med mina studier eftersom jag tycker att det går lite trögt. Fick tipset att lyssna på Italiensk radio via internet och sedan, för mig själv, återberätta vad inslaget handlade om för att på så sätt träna mig själv på att höra min egen röst på italenska. Tyckte det var en bra ide, så det ska jag börja med...
Helgen då.
Det var Larains sista dag i skolan i fredags så på kvällen gick vi ut och åt middag. Vi var på en trevlig liten restaurang vid Piazza della Cancelleria 80 som heter Grappolo D´oro. Larain hade köpt en ny reseguide och det va så vi hittade den. När vi läste om restaurangen på nätet hittade jag att Grappolo D´oro är nr 57 av typ 950 saker att besöka "when in Rome" Saken va ju biff, klart vi skulle gå dit.
När vi kom dit vid 19,30 va vi först, igen, men restaurangen blev så småningom mer och mer välfylld av såväl turister som itaienare.
Maten då, helt okej... Komme inte riktigt ihåg vad vi åt till förrätt, men det va en rund liten sak bestående av tomat, bröd och oliver som var ihopmixade.
Jag åt sedan brockolilassagne och Loraine pasta med tomat och bacon samt stekt gris. Till detta rödvin såklart.
Vi fick sedan till Pantheon för att ta några kvällsbilder.
Lektionen idag började med att vi fick en halv text som vi under en minut skulle läsa och sen prata med varandra om vad vi trodde att den handlade om. Ingen bra övning att starta med en måndag. Vi arbetade sen med denna text under större delen av förmiddagen... För min del gick det sådär, eller snarare skitdåligt. Jag är inte så bra på det här med att streessläsa en text under en begränsad tid och sen kunna prata om det. Jag behöver tid för att förstå.
Dagens andra övning gick ut på att lyssna på en text som vi sedan skulle nedteckna på ett papper. Det gick bättre...
Jag pratade ju med min lärare i fredags för att få lite tips på hur jag kan göra större framsteg med mina studier eftersom jag tycker att det går lite trögt. Fick tipset att lyssna på Italiensk radio via internet och sedan, för mig själv, återberätta vad inslaget handlade om för att på så sätt träna mig själv på att höra min egen röst på italenska. Tyckte det var en bra ide, så det ska jag börja med...
Helgen då.
Det var Larains sista dag i skolan i fredags så på kvällen gick vi ut och åt middag. Vi var på en trevlig liten restaurang vid Piazza della Cancelleria 80 som heter Grappolo D´oro. Larain hade köpt en ny reseguide och det va så vi hittade den. När vi läste om restaurangen på nätet hittade jag att Grappolo D´oro är nr 57 av typ 950 saker att besöka "when in Rome" Saken va ju biff, klart vi skulle gå dit.
När vi kom dit vid 19,30 va vi först, igen, men restaurangen blev så småningom mer och mer välfylld av såväl turister som itaienare.
Maten då, helt okej... Komme inte riktigt ihåg vad vi åt till förrätt, men det va en rund liten sak bestående av tomat, bröd och oliver som var ihopmixade.
Jag åt sedan brockolilassagne och Loraine pasta med tomat och bacon samt stekt gris. Till detta rödvin såklart.
Vi fick sedan till Pantheon för att ta några kvällsbilder.
Efter att jag följt Laraine till stationen bestämde jag mig för att gå till Colosseum för ytterligare några kvällsbilder. Jag tycker att Colosseum är så vacker när den är upplyst på kvällen, men min kamera ger den kanske inte riktigt den "bild" som den förtjänar. En måste uppleva Colosseum själv för att förstå storheten och varför den är så vacker just på kvällen...
I lördags sov jag länge och var sedan i Villa Borghese hela eftermiddagen med några vänner. Vi hade picknick och allmänt trevligt. Lyckligt ovetandes om vad som skedde bara ett stenkast därifrån. Påväg in till stan uppmärksammade vi att tåget inte stannade vid två stationer, men tänkte inte mer på det. Vi är i Rom och där kan en strejk i tunnelbanan helt plötsligt bryta ut eller lokföraren strunta i att stanna vid några stationer. ( Hade jag uppdaterat mig lite hade jag ju förstått vad det handlade om, anyhow...)
Det va ju en demonstrationer över hela världen i lördags pga den rådande ekonomiska krisen och människors missnöje. I Rom urartade demonstrationerna och bla bilar sattes i brand, banker och regeringsbyggnader attackerades och fönster till affärer förstördes.
Jag har som sagt inte sett något av detta live, jag luktade på blommor i en park...
Jag, Renee, Giorgi och Allan (min flatmates vän på besök)
Det ägde också rum ett bröllop i parken då vi var där. Brudparet hade ett helt entourage av fotografer med sig för att föreviga dagen och det sprang runt och arrangerade bilder hit och dit. Av någon anledning hade bruden inga tärnor, men ville ju kasta blomman, som är någon tradition av något slag. Vad göra om man inga vänner har... Man frågar sollapande tjejer i parken om de vill fånga blomman och bli den nästa som gifter sig. Så, efter lite arrangerande för att få den perfekta (?!)bilden, kastade bruden blomman, tjejerna tjöt och en av dem fångade blomman. Lycka!
På kvällen va vi ut i ett område som heter San Lorenso. Det är här som många studenter hänger och de är fest i varje gathör, typ.
Ett av ställena som vi besökte har genast blivit min favorit och hit kommer jag försöka få med mig vänner på besök för en drink efter middagen.
Jag gillar det därför att det inte är så turistigt, en slipper blomster och krimskramsförsäljare (som annars är överallt och riktigt irriterande och påträngande). Belysningen och inredningen är mysig och nedtonad. Det finns soffor, fotöljer, pallar och kuddar att sitta på. Vissa delar av lokalen är nedsjunkna och du sitter på kuddar på golvet med ett litet lågt bord, belysningen är dämpad och stämningen skön. Servitörerna är vänliga, effektiva och drinkarna både överkomliga i pris och goda. För en mojito och en shot betalade jag 5 euro...
Stället heter Solea Club och du kan läsa mer här Solea. Detta är väl värt ett besök!
Vi gick sedan vidare till en undergroundbar i närheten som också var väldigt bra. Tyvärr blev det lite för många drinkar på Solea så jag har glömt namnet på denna bar, men jag är säker på att det inte var sista gången i San Lorenso...
Jag bestämde mig senare för att gå hem, vilket var en dum ide, eftersom jag gick fel lite för många gånger.
Enough said abt that!
I söndags var det ju tänkt att jag skulle gå på fotboll, Lazio - Roma med flatien. Jag fick aldrig tag i en biljett och var dessutom inbjuden att se Mamma Mia med några andra. Det blev inte heller av och inte en apertivo som var mitt tredje alternativ. Det va nog lika bra det för jag behövde en dag hemma:)
Summa sumarum, en väldigt bra helg och nu en ny vecka med nya äventyr.
The Rome Experience continues...
Ciao ragazzi!
torsdag 13 oktober 2011
Hemlängtan eller något annat?
Det
är sjukt hur fort den här veckan gått. Imorgon är det redan fredag igen och
ännu en skolvecka är över, min tredje, den tredje... Galet.
I
måndags var jag ute på avskedsmiddag med Sandy (som, medan hon ändå var i Rom,
passade på att träffa författaren Andrea Camilleri som skrivit om Kommissarie
Montalbano, på tu man hand. Bara sådär. Han är sjukt känd i Italien. Jag hade hellre
träffat skådespelaren som spelar Montalbano i filmerna) och Laraine.
De var båda här genom ett 50+ program som varar under två veckor. I programmet
ingår språkstudier samt en del utflykter, events och middagar. Sandy skulle åka
hem dagen efter men Laraine bestämde sig för att stanna två extra veckor.
Laraine
är min "Mum away from Mum" Det är inte mitt påhitt utan Laraines eget
då hon kom på att min mamma och hon är lika gamla och födda med bara en månads
mellanrum. Dessutom är de båda Elvis Presley fans.
"That´s
why you like me so much" sa hon...
Det
va en trevlig middag på en mysig kvartersrestaurang i området Salario som jag
aldrig varit i förut. Vet inte om jag kommer gå dit någon mer gång dock. Min
pizza smakade bränt och servicen var usel. Den ena servitrisen verkade gå i
sömnen och var mycket besvärad över att vi kom redan kl 19, då Itaienarna äter
först vid 20 som tidigast...
Vi
fick dem dock att ta några bilder på oss för att föreviga stunden och sätta en
stolpe i våra liv.
Ser jag inte lite ut som deras lovechild...
I
tisdags var jag på en sk aperitif-tillställning anordnad av "Expats living
in Rome" Jag har kommit i kontakt med denna grupp via FB och gruppen har
bildats för att "utlänningar" som kommer till Rom lättare ska hitta
nya vänner, lära sig italienska, kunna utbyta erfarenheter osv. Det var en
ganska stor tillställning med nästan 100 personer och vi var på en restaurang i
stan som serverade apertivo. (Apertivo är en mycket vanlig företeelse i Rom och också i Milano. Det går ut på, för er som inte känner till uttrycket, att en restaurang serverar en buffé som du som kund får äta hur mycket du vill av, mot att du beställer något att dricka. Priset ligger på runt 8-10 euro).
Problemet
med denna grupp är att alla, eller nästan alla, känner varandra på något sätt
sedan tidigare och för mig som ny blir det lite svårare att komma in.
Italienarna som är med i gruppen pratar mest med varandra eller med de som kan
italienska så...
Jag
behöver kanske egentligen inte den här gruppen och om jag ger det lite tid
kanske det blir bättre. Jag blev iallafall inbjuden att vara med i en sim-grupp
och medbjuden att se Mamma Mia nu i helgen. Nu verkar inget bli av, den första
för att jag vägrar simma i speedos och ja, jag har har komplex för min kropp
och den senare för att det, tydligen, verkade vara svårt att få ihop ett gäng
som ville gå.
Igår
gick hela dagen åt till att plugga och ha lite kvalitetstid med flatien på
kvällen och nu är det som sagt snart helg...
Och
apropå titeln på det här inlägget. Ja, jag har lite hemlängtan. Mycket för att
jag inte helt har acklimatiserats, det går inte som jag hoppats med
språkstudierna och jag saknar mina vänner, min lägenhet och en massa andra
saker som var mycket enklare hemma. Sen har gamla spöken dykt upp i huvudet,
jag har problem med min telefon och känner mig allmänt villrådig. Trots att jag
har en del för mig, både i och utanför skolan kommer den där känslan över mig
ibland att jag är helt ensam i en ny stad och ett nytt land som jag inte kan någonting
om och jag tvivlar på att jag någonsin kommer lära mig språket. Jag lärde mig
dock härom morgonen att jag ska sluta med alla "borden" och
"måsten". Hur? Det återstår att se, för jag tror inte att man helt
kan sluta.
Och
så dagens "Här i Rom".
Här
i Rom har tunnelbanestationerna och tunnelbanetågen Tv-apparater. De visar små
"dolda-kameran klipp, nyheter, väder och såklart reklam. Innehållet byts
varannan/varje vecka, typ. Härom dagen upptäckte jag att tv-apparaterna stängs
av så fort ett tåg kommer in på perrongen för att människorna ska uppmärksamma
att det kommer ett tåg och koncentrera sig på att gå på det. How convinient.
Dessutom:
Tro
inte att du ska kunna meddela världen utanför eller skicka SMS med din
mobil i tunnelbanan. Det finns nämligen ingen täckning i hela
tunnelbanesystemet!
Om
du kommer till Rom, försök att undvika att åka stadsbuss. För det första vet du
inte riktigt när det kommer och för det andra är det ingen skön upplevelse. Om
du någon gång måste åka en stadsbuss, se till att STÅ om du vill ha dina inre
organ intakta och förbered dig på en riktig åktur.
Det var allt för nu!
Ciao!
måndag 10 oktober 2011
Hemlängtan?
Så, helgen är över och lite av det jag kallar "en vardag" har åter börjat. Med andra ord: ny vecka i skolan.
Helgen spenderades framför datorn och film. I fredags mest för att det va storm, skitkallt ute och jag var trött efter en tuff vecka i skolan.
I lördags passade jag på att sova ut, min flatie hade sin partner här på besök, så jag hade lägenheten för mig själv. vilket hade varit hur skönt som helst om jag tex hade haft en tv, för då hade jag kunnat lega i soffan och bara glo hela dagen.
Men, det är ju fortfarande fint ute och jag hade redan bestämt med en kompis från skolan att vi skulle hitta på ngt. Så fram emot eftermiddagen pallrade jag mig in till stan.
Vi hamnade i Villa Borghese med två andra från skolan och jag hittade eller snarare blev visad (den satans) lilla konstgjorda sjön. Den va ju inte alls svår att hitta!
Vi fikade på ett lite ställe där i parken, som hade sköna soffor en kunde sjunka ner i. Jag hade kunna sitta där för evigt. Det va så skönt och avkopplande.
Istället försökte vi hitta en grön plätt att lägga oss på för lite siesta, vilket va svårt. Solen har gjort sitt och marken va inte så sittvänlig. Vi bestämde att nästa helg, om vädret tillåter blir det filt, tidigare på dagen, vin, ost, bröd och voilá, Picknick!
Kvällen, let´s just say sushi dinner. Nothing more nothing less.
I söndags gjorde jag ingenting. Sov länge, åkte in till stan för en cappuccino och två chokladcroissanter och på kvällen var meningen att jag skulle gå ut med några italienare på apertivo, men... Det är förkylningstider här i Rom, då vädret plötsligt i fredags blev "kallare" och vips har alla fått snorsjukan...
Jag slås ibland av en väldig hemlängtan och hade sett fram emot att få gå ut och roa mig, istället spenderade jag söndagkvällen i mitt rum med filmer...
I kväll ska jag dock ut på middag med två äldre damer. De är här genom ett speciellt 55+ program. Den ena av dem har förlängt sin kurs och är i min klass en vecka till, den andra åker hem imorgon. De frågade om jag ville följa med, eftersom vi umgåtts en del under de två veckor som gått och jag tänkte varför inte!
Även fast min engelska blir ännu mycket sämre i jämförelse med deras och i deras sällskap, är de så snälla och goa att det bara inte gick att säga nej. Den ena bjöd mig på lunch idag, eller snarare, jag åt en maträtt och halva hennes för hon orkade inte...
Dessutom behöver jag det sociala umgänget.
Så, till nästa gång!
Ciao raggazi
Helgen spenderades framför datorn och film. I fredags mest för att det va storm, skitkallt ute och jag var trött efter en tuff vecka i skolan.
I lördags passade jag på att sova ut, min flatie hade sin partner här på besök, så jag hade lägenheten för mig själv. vilket hade varit hur skönt som helst om jag tex hade haft en tv, för då hade jag kunnat lega i soffan och bara glo hela dagen.
Men, det är ju fortfarande fint ute och jag hade redan bestämt med en kompis från skolan att vi skulle hitta på ngt. Så fram emot eftermiddagen pallrade jag mig in till stan.
Vi hamnade i Villa Borghese med två andra från skolan och jag hittade eller snarare blev visad (den satans) lilla konstgjorda sjön. Den va ju inte alls svår att hitta!
Vi fikade på ett lite ställe där i parken, som hade sköna soffor en kunde sjunka ner i. Jag hade kunna sitta där för evigt. Det va så skönt och avkopplande.
Istället försökte vi hitta en grön plätt att lägga oss på för lite siesta, vilket va svårt. Solen har gjort sitt och marken va inte så sittvänlig. Vi bestämde att nästa helg, om vädret tillåter blir det filt, tidigare på dagen, vin, ost, bröd och voilá, Picknick!
Kvällen, let´s just say sushi dinner. Nothing more nothing less.
I söndags gjorde jag ingenting. Sov länge, åkte in till stan för en cappuccino och två chokladcroissanter och på kvällen var meningen att jag skulle gå ut med några italienare på apertivo, men... Det är förkylningstider här i Rom, då vädret plötsligt i fredags blev "kallare" och vips har alla fått snorsjukan...
Jag slås ibland av en väldig hemlängtan och hade sett fram emot att få gå ut och roa mig, istället spenderade jag söndagkvällen i mitt rum med filmer...
I kväll ska jag dock ut på middag med två äldre damer. De är här genom ett speciellt 55+ program. Den ena av dem har förlängt sin kurs och är i min klass en vecka till, den andra åker hem imorgon. De frågade om jag ville följa med, eftersom vi umgåtts en del under de två veckor som gått och jag tänkte varför inte!
Även fast min engelska blir ännu mycket sämre i jämförelse med deras och i deras sällskap, är de så snälla och goa att det bara inte gick att säga nej. Den ena bjöd mig på lunch idag, eller snarare, jag åt en maträtt och halva hennes för hon orkade inte...
Dessutom behöver jag det sociala umgänget.
Så, till nästa gång!
Ciao raggazi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)