Så! Det sista inlgget i T.R.E

Jaha, så var den här då, den absolut sista kvällen i Rom innan jag tar mitt pick och pack och drar hem till Sverige igen!
Idag på eftermiddagen när jag träffade Landladyn för att säga hej och tacka samt äta Tiramisu gick det verkligen upp för mig att jag ska åka hem!
Det känns... pisstråkigt och skitkul.
Jag vet inte.
Jag har verkligen haft ett äventyr och jag skulle verkligen inte vilja ha det här ogjort. Jag gjorde det av så många andra anledningar än att lära mig ett nytt sråk, det sistnämda är ju svårt att helt göra på sex månader.
Jag är stolt över att jag kan se en utveckling i språket och att jag faktiskt kan göra mig förstod.
Min landlady pratade idag på Italienska hela tiden med mig, vilket hon iof gjort länge, men sen fick jag översätta åt mor. Det hade inte varit möjligt för sex månader sen.
Jag kommer sakna min landlady och hennes syster jättemycket. Men vet att det inte är sista gången vi ses. Det kanske tar ett tag, men vi kommer ses igen, det vet jag. Kanske redan i maj.

Jag är glad över att jag träffat alla människor jag gjort oavsett om vi kommit bra eller dålig överens i slutändan. Jag är glad för de roomies jag haft och som bott ett tag med mig och där det genom det utvecklats en vänskap. På något sätt vet jag att även dessa människor i framtiden kommer korsa min väg igen.
Det känns som att det här äventyret är slut nu, det är dags att tackla av, tacka för sig och resa hem!

Vad gäller bloggen... Kommer väll döpa om den och uppdatera den lite då och då. Vi får se!

Avslutningsvis! Jag rekommenderar alla att göra ett sånt här äventyr! Jag kunde! Du kan också bryta upp från ditt inrutade liv och ge dig ut på ett äventyr som ger dig ny kraft, nya insikter och ny styrka. Kanske upptäcker du att du har sjukt mycket att vara glad över i ditt liv eller att Sverige är ett otroligt bra land att leva i. Kanske återvänder du med nyfunne kraft och ta itu med saker, kanske för att inse att det liv du levt inte är det liv du vill leva för resten av ditt liv.
Det går inte att på förhand förutse vilka insikter som kommer, med det går att säga att alla är bra, alla, oavsett om du måste få dem "the bad way!"
Om du inte utmanar dig och bara finner dig i saker, kan det aldrig bli bättre och allt kan alltid bli bättre. Sätt dig själv i främsta rummet, ditt liv handlar om dig, inte om alla måsten, krav och förväntningar som andra har. De är andra som har det, i grunden inte Du!
För mig har ganska mycket förändrats under det här sex månaderna. Kanske kommer det att synas, kanske inte.
Men som sagt, avsett vad och hur efterspelet blir: Det här var det absolut bästa jag gjort! Tack mig själv!
A presto!

Det börjar lida mot sitt slut!

Asså för det första, det här med att blogga om min tid här var kanske inte det smartaste draget jag gjort. Uppmärksamma läsare har ju märkt att det inte kommit så många uppdateringar på senaste och då faller ju lite idén med en blogg. Dessutom har ju inläggen mer handlat om mig, min resa, kampen för att överleva, ångest, ja helt enkelt inte så mycket annat än massa tråk! Har en velat veta vad som hänt i mitt liv har nog min stausuppdatering på Facebook varit mer givande. Det här har mest varit ett fönster för att hantera det jag varit med om som inte går att beskriva i en statusrad...

Hur som helst, jag och äventyret börjar så smått tackla av! Jag har haft en fantastisk tid här. oavsätt vad som kan läsas mellan raderna i några av inläggen! Det här är det bästa jag någonsin gjort och något som jag alltid kommer bära med mig. Ingenting kommer någonsin bli som det var, hur kan det det?!

Jag har så smått börjat fundera på hur jag ska ta i tu med saker som måste tas itu med när jag kommer hem och känner ingen rädsla för det längre. Den här resan har hjälpt mig hitta tillbaka till den jag var innan det började snurra på och jag har återfått delar av mitt självförtroende. Jag är inte säker på att jag helt gillar det, men jag får lösa det på vägen!
Jag har lärt mig grunderna i ett språk som jag kommer fortsätta lära mig under hela mitt liv och fattat beslut som kommer påverka min framtid. Jag är tacksam för att jag fått den här tiden och är fullt medveten om att alla inte kan ta sig den här tiden, även om jag är fast besluten i min övertygelse att alla kan göra det jag gjort om det vill!
Det finns massor som jag kommer sakna från den här tiden i Rom och jag är glad att det ändå bara tar ca 3 timmar att komma hit med flyg. Rom kommer inte vara min favoritplats i världen, även fast det finns platser här som verkligen hör till mitt livs smultronställen. Italien som land däremot, kommer alltid vara den plats i världen som jag helst vill spendera min lediga tid i.

Vad jag framför allt har lärt mig under den här resan är att jag bara har ett liv och att det inte är för evigt. Saker som jag vill göra/uppleva eller platser som jag vill besöka kommer inte bli enklare att genomföra om jag bara går och funderar eller drömmer om dem. En kan inte få allt en drömmer om, men en kan iaf försöka att få och göra så mycket av det en vill som bara går.
Det är skitenkelt att sitta här och skriva det, men desstå svårare att genomföra, jag vet. Jag kommer iaf försöka att leva och göra allt jag vill från och med nu och uppskatta livet och det jag har mer!

Om några dagar tar äventyret slut! Om det hade varit som när jag kom hade jag åkt nu, på sturt efter att jag lämnat in min "exame". Nu vill jag verkligen inte att den dagen ska komma när jag måste åka hem! Sist jag kände sånär olustighet i kroppen hände ngt som helt ställde mitt liv och mycket jag trodde på upp och ner. Den här gången tror jag att det bara handlar om att jag är lite flygrädd...

A presto!

Such a Crybaby!

För ungefär 6 månader sen satt jag hemma hos en kär vän. Klockan var mycket och några flaskor bubbel var urdruckna. Det var en av de sista gångerna på länge som vi träffades och jag skulle snart bege mig ut på detta äventyr. Någonstans trycktes de rätta knapparna på och jag släppte ut alla stormar som fanns inuti mig. Alla farhågor, alla drömmar, förhoppningar, förväntningar.

Jag grät som jag nog aldrig har gråtit förut.

När jag några dagar senare satt på flyget och såg Italiens landskap skymta under molnen utanför fönstret brände det återigen till i ögonvrån. Jag var så full av förväntan och äventyret hade precis bara börjat.

Lyckoruset välde över.

Efter ytterligare några dagar, när jag satt på tåget från Milano och var ensam i Italien för första gången kom ett lugn över mig. Jag kände mig stolt, glad och otroligt vuxen.

Dagar blev veckor som blev till månader. Jag hade roligt och skittråkigt. Omställningen var stor, känslan av att vara på ett äventyr hade sina framsidor och baksidor. Jag drabbades av en otrolig hemlängtan och även fast jag aldrig skulle ge upp denna dröm i förtid, slog mig tanken mer än en gång!

Julen kom och jag fick äntligen tid att åka hem. Jag träffade vänner och mamma och samlade på mig ny energi. När jag kom tillbaka till Rom kändes det bra. Jag hade kommit tillbaka hem!

Skolan började, jag fick nya klasskompisar och en ny flatie. Någonstans där, de första veckorna av del 2 släppte jag lös. Jag omfamnade allt på nytt och på ett annat sätt. Mycket tackvare den nya energin och den nya flatien. Jag hade också mycket att se fram emot under de kommande veckorna. Det gick bättre med språket, jag fick beröm från höger, vänster och fick bekräftat att något faktiskt fastnat. Dessutom gick jag ju in på sluttampen.

Januari var min bästa tid här och sen har det bara fortsatt!

Om dagarna var som idag och helgerna som den som just varit. Om känslan att ha gamla vänner omkring sig, på väg hit, nya att lära känna. Om pengar i överflöd fanns, om värmen och vänligheten alltid var lättillgänglig och om gemenskapen alltid kändes så här stark och nära, skulle jag inte tveka en sekund att stoppa tiden och bara leva i det här som jag är i just nu.
Idag när jag åkte förbi Colosseum brände det till i ögat igen.
När jag flyger ut över Italiens landskap på väg hem kommer jag böla som jag aldrig bölat förut!

Så, jag vette sjutton hur det ska gå här med mitt slutprov om ca 6 veckor. Det är inte så att jag våndas eller tycker att det ska bli jobbigt. På ngt sätt har jag liksom ställt in mig på att det får gå som det går. Jag vill bara få det överstökat så jag kan åka till havet och koppla av! Visst, självklart har jag ett mål med mina studier och jag vill gärna nå upp till en viss nivå, men det är faktiskt inte hela världen om jag inte gör det.

Jag har återigen bytt lärare och fått tillbaka den jag hade först. Återigen känner jag mig som ett komplett pucko ibland. Det har jag inte gjort sedan jag bytte lärare någon gång i november. Jag är övertygad om att det är läraren och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Jag upplever italienskan som sjukt svårt att lära sig och jag är glad att jag ändå kan prata lite i passato prossimo, presente e futuro... Jag har fått ett hum om vad alla ordklasser är, och det får ändå ses som en framgång. Jag vet att jag kan och behöver egentligen ingen annan bekräftelse.

Den här veckan är det också halvtid 2/2. Vilket betyder att jag har 6 veckor kvar att studera av min andra period här. Som vanligt har jag sjuk hemlängtan och denna har varit ständigt närvarande här och under mitt äventyr. Jag vet inte vad det beror på. Och den går liksom inte att skaka av sig. När jag är med vänner eller gör något kul glömmer jag bort den på en millisekund, men så fort jag blir ensam/känner mig ensam kommer den blixtsnabbt, den där hemlängtan. Måste ju va ngt fel på mig!
Jag är är nog inte alls som jag är hemma, här. Det enda som är sig likt är min svettningar under armarna, Haha.

Jag ser fram emot att de kommande helgerna ska förgyllas med besök av vänner hemifrån. Det ska bli så grymt roligt och jag längtar efter att få visa mina smultronställen här i Rom och på plats. Det kommer väll inte göra hemlängtan mindre, men säkert tiden att gå lite fortare.

Signing out, denna vecka har jag inte en enda ledig kväll, så jag ska slutta sitta här och tycka synd om mig själv och förbereda mig för kvällens Valentines fest/gettogether.

Abbracci a tutti voi!

Ähhh!
Jag försökte skriva ett inlägg om Bekräftelse och jakten på den, eftersom jag funderat kring den ganska mycket här på senaste och inte har någon att bolla med. Men jag snurrade in mig i saker och fick inte fram det jag ville säga.

Hur som helst. Den Stora Kylan eller Il Grande Freddo som den går under här, slog till i Rom i förra veckan. Under min tid här har det nog aldrig varit så kallt som förra veckan och Rom fick också snö för första gången på 27 år. (Ja det va samma sak med regnovädret som kom i November, allt är en konspiration mot mig)
Allt, och jag menar verkligen allt blev kaos här. Lokala myndigheter utlyste nödläge och stängde alla skolor under fredagen och alla statliga sevärdheter och museum beordrades att stänga senast kl 16.00.
Italienrna blev sen som tokiga och sprang runt på gatorna och tog kort när de hoppar i de små snöhögarna.
Parken utanför mitt hus var på lördagen överfull av ungar som hade snöbollskrig.
Alla tåg hade förseningar på timmar och det gick "rykten" om att folk satt fast i tåg över hela Italien i flera timmar utan värme och knappt ngn mat.
Staden var nästan spöklig ödslig och jag såg militärer som skottade snö på gatorna. De ser man annars mest glassa utanför någon byggnad.
Också igår måndag var skolor och myndighetskontor stängde.
Och visst det har varit kallt, men vi pratar om max minus 5 grader och nu har allt nästan smält bort.
En lätt känsla av surrealism har hängt över mig de senaste dagarna och jag har gått och smålett lite så där ni vet "men lilla du, gullet, det kommer att bli bra, det är bara lite snö. Det är okej, jag lovar!"

Vi snackar som sagt om minus 5 grader.

Alla gick som sagt lite crazy bananas... Jag också, men av helt andra orsaker.
Haha!

Ci vediamo presto, abbracci a tutti voi!

slut?!

Allora!

Så med lite drygt 7 veckor kvar av detta äventyr börjar jag faktiskt få lite panik. Eller inte panik, men ja det börjar sjunka in, på samma sätt som det gjorde då jag var i färd med att ge mig ut på äventyret, att det liksom börjar närma sig slutet nu.

Den senaste månade har på många sätt varit den bästa och jag önskar att de tidigare varit mer som januari. Till skillnad från när jag först kom hit då jag kanske 10% av min vakna tid pratade italienska har jag den senaste månaden kanske pratat 90% av tiden på italienska. Det är grymt bra och jag är både glad och stolt över mig själv. Nu ska jag dessutom skita i att skriva en ”men” mening.

Det är ett steg i rätt riktning!

Jag har gjort enorma framsteg den senaste tiden och när jag dessutom fått det bekräftat av både min senaste flatmate, landladyn och häromdagen av några klasskompisar, är det ett faktum.

Samtidigt. Jag är glad att äventyret snart är slut och så här i slutet är jag glad att det blev nästan 7 månader och inte tre eller ett helt år. Tre hade varit för lite och jag var verkligen inte klar med Rom, Italien och mig själv när jag kom hem i julas, även fast det stundtals kändes så. Ett år hade blivit för mycket, dels rent ekonomiskt eftersom jag saknar min lön och pengar som hade kunnat och gör tillvaron här mycket enklare. Dels för att jag då är jag säker på att en av mina ursprungliga planer, att stanna här, hade blivit verklighet på något sätt, dels för att jag hade blivit galen och överarbetat med mig själv. Jag kanske hade kommit hem med för många saker i bagaget som förändrat mig och jag är säker på att jag hamnat i något trubbel som ännu mer försvårat J

På samma sätt som jag var så redo som jag kunde bli att påbörja äventyret är jag så redo som jag kan bli just nu på att återvända. Jag kommer böla som en barnrumpa när planen lyfter mot Sverige! Va så säkra!

Vad kommer jag då minnas och sakna av detta äventyr? Såklart svårt att säga exakt nu, men jag kommer sakna alla människor jag träffat, maten, siestan, mina landladys, cappuccinon, espresson,  cornetto con nutella, vädret, mina fantastiska lärare. En av de främsta sakerna jag kommer sakna är nog faktiskt den totala friheten och anonymiteten som jag haft här. Jag kan göra vad jag vill och jag kommer sakna att kunnat gå in på en bar/club och ingen vet vem jag är, vad jag gjort, vem jag varit med och inte, vem jag dejtat, vem jag skrikit och bråkat med offentligt, vem jag velat ha, vem jag dissat, vart jag druckit för mycket osv…

Jag kommer inte sakna att jag inte gjort mer i Rom nu när jag har chansen eftersom jag lärt mig saker om mig själv, som varför jag har gränser och varför jag sätter mig själv i främsta rummet. Jag är glad över att jag börjat hitta tillbaka till det igen, mitt ego!

Just i denna stund är jag helt tillfreds med livet och tanken på att jag snart kan sträcka ut armarna och omfamna min lägenhet igen är tillräckligt och okej. Det här har jag för alltid med mig. Jag önskar att alla kunde få uppleva känslan av att ha påbörjat ett sånt här stort äventyr och känslan av att också få avsluta den, hur svårt och jobbigt det än har varit och hur ofta en har tänkt tanken att ge upp, men inte gjort det!

Nu har jag fortfarande saker att göra här i Rom och människor att träffa!

Till nästa gång!

Abbracci a tutti voi

Italiensk reklam!

Det händer att jag ibland måste ta tunnelbanan. Även om jag faktiskt aktivt försöker att undvika det, speciellt på morgnarna eller på eftermiddagen.
För er som inte känner till Roms tunnelbana så, ja jag börjar så här. Rom har ca 4 miljoner invånare, det är nästa dubbelt så mycket som Stockholm. Lägg där till de hundra tusentals turister som finns i Rom varje dag. Tänk dig sen att Rom endast har 2 tunnelbanelinjer som möts på Termini (Centralstationen) och hur det ser ut på tunnelbanan en vanlig dag säg, runt 8.30 och du kanske får en bild av varför jag undviker att åka tunnelbana...

Hur som, nu när jag har fått en flatmate har det här med tunnelbaneåkandet blivit mer vanligt och då speciellt på eftermiddagarna.

Nu var det inte tunnelbanan som det här inlägget skulle handla om utan om en reklamfilm, som jag nu, när jag åkt tunnelbana en del, har sett och som jag verkligen inte förstår, men som på ngt sätt är så klockren att beskriva Italien.

Jag fattar ju att det handlar om något medel som är bra för magen. Men va sjutton gör den där killen i i kvinnas mage?

Se och begrunda...
Ci vediamo!

Det här med...

Jag va inne på att skriva ett långt peronligt inlägg om hur det här äventyret börjat påverka mig, om alkoholism, vald kontra icke vald ensamhet, om vänner och och saknad. Inlägget skulle ha en släng av politik och handla om hur sjukt jävla bortskämda vi är i Sverige och att vi är så jävla otacksamma! Det skulle handla om att lära sig uppskatta livet, de saker som finns i det och att det är upp till en själv att ändra i det om en inte trivs och det skulle handla om mina studier i italienska.

Men jag ändrade mig, eftersom allt verkar så självklart och det egentligen inte fanns något nytt att komma med. Dessutom är jag helt själv om denna upplevelse, om att se och vara med om saker som påverkar och förändrar mig. På kort och lång sikt. Plötsligt kändes hela inlägget helt och totalt meningslöst!
På ett annat sätt helt underbart. Ingen kan ta från mig denna upplevelse, ingen kan säga att det är rätt eller fel eller om jag uppfattat och upplevt skaker rätt eller fel.
Det är en unik kännsla. Så det får bli det jag sänder ut idag!

Jag har en unik erfarenhet som jag är helt ensam om!

Nu är snart flatien klar i duschen, det vankas mat och tydligen utgång ikväll igen! Jag har det sjukt bra just nu och har inget emot alls att mitt liv i Sverige är pausat ett tag. Det kan det få vara ett tag till.
Men snart är jag redo att återvända igen. Kanske som en helt ny människa!?

Abbracci a tutti voi!

Saker jag aldrig kommer förstå med Italien

Ta till exempel det här med att du vill dricka kaffe och äta en cornetto con nutella...

I mitt hus, på bottenvåningen finns en Bar (även kallad kaffe/Bar/spelhåla/systembolag/snabbmatsrestaurang/ fritidsgård för gubbarna i området...) På det här stället, går du först till kassan och står i kö, säger vad du ska ha (tex en cappuccino), betalar och får ett kvitto, går sedan till bardisken, där du visar upp kvittot för baristan (om du inte heter Omar, för då vet baristan vad du vill ha och att du betalat) som sedan tar dit kvitto, river det och gör din cappuccino, som du sedan står vid bardisken och dricker i trängseln med typ 10 andra.
Jag glömde att om du samtidigt som du beställer en cappuccino, vill köpa ett packet cigaretter så är det olika "kassor" så då blir det lite jobbigt för personen bakom att räkna ut rätt växel.

Eller när du går på club och vill ha en drink. Först tränger du dig fram till bardisken, försöker få kontakt med bartendern som konstant ignorerar dig tills du tror att du typ har en fet missbildning i ansiktet och då inser du att det är samma sak här som på Baren. Du måste först krångla dig fram och betala din drink vid kassan i hörnet, därefter få ett kvitto som du sedan armbågar dig fram till bartendern med och som nu snällt frågar vad du vill ha och blandar en drink som går rakt upp i ögongloben. Gud nåde dig om du råkar tappa kvitto under färdsträckan på en halv meter.

Eller som när du vill köpa en Tiramisu på ett konditori/café/tobakeria.
Du går fram till den stora kylskåpsväggen där det finns massor av olika Tiramisuvarianter, öppnar en dörr och sträcker dig efter en kartong bara för att i nästa sekund höra "Signore, Signore, No no, prima Lei compra a qui! och ser en lite man som pekar mot ett bord inklämt vid sidan av ingången. Ja men självklart!
Du ställer dig, i vad du tror är en kö, men egentligen betyder det skrik först och högst så får du hjälp. Får hjälp efter en stund och förklarar vad du vill ha. Mannen går till kylskåpet, hämtar en tiramisu, skriver ner priset på en lapp (Kartongen har en prislapp med streckkod och allt, som mannen river bort och kastar, vill bara förtydliga).
Du tar lappen, går med den en meter åt sidan, visar den för en expedit som slår in summan i en apparat, tar betalt och ger dig ett kvitto som du går tillbaka med till mannen och visar upp. Han ger dig din Tiramisutårta i en påse och du är färdig att gå!

Välkommen till Italien, omständigheternas förlovade land!
Gahh!

Jaha nä men jo asså så här va!

Hallå!
Det kanske är dags att uppdatera "bloggen" igen då. Jag hamnade i något slags allmänt vimseri och sudd i december när jag tröttnade på att bo ensam och nästan inte ha några kompisar att umgås med så ja, därav den enda uppdateringen i december om fattiga människor.

Nu är det ett nytt år och jag har, efter att ha firat jul med en massa vänner jag saknat och träffa mor, återvänt till Rom. Redo för de återstående 12 veckorna av detta äventyr.
Vad jag kan konstatera är och detta gjorde jag nog väldigt tidigt, att det här med att flytta till ett annat land, ta del av en ny kultur (gillar egentligen inte det ordet) och vara "fast" under en längre tid" nog inte var min grej.
Jag hade en romatiserad bild av hur det skulle bli här och red på alldelse för höga moln. Verkligheten blev en helt annan och jag har insett tex hur hemmakär jag faktiskt är, hur bekvämt jag har det i Sverige och hur mycket jag faktist tycker om de som finns i mitt liv.
Självklart behöver jag fortfarande träna på min självkänsla, men jag tror att den är lite bättre än innan jag åkte iväg på detta äventyr. Jag har fått så många egoboost:ar de senaste månaderna och allra minst nu när jag var hemma innan och över jul. De borde räcka ett helt liv och jag borde lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta. Inte vara på helspänn och tänka att ett ord, ett enda ord kan göra att jag förlora allt och marken under mina fötter rasar. Så funkar det ju kanske inte riktigt med de relationer jag har.
Jag är dessutom helt övertygad att det finns många saker som jag lärt mig under det här äventyret och som jag inte kan se och förstå, nu.

I går måndag började skolan igen. Skönt att vara tillbaka med ny energi och nyfikenhet. Det är fortfarande svårt att säga om och när jag lär mig nya saker, men nått måste ju fastna. Härom dagen gick det ju faktiskt alldeles utmärkt att köpa internet och att återvända några dagar senare för att något var fel och få det fixat, utan att använda engelska. Jag kanske inte pratade supermycket, men tillräckligt för att göra mig förstådd. Det är ju sånt som räknas. Sex månader är hursom inte på långa vägar tillräckligt för att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det var bara dumt att tänka så från början. När jag kommer hem har jag kommit en god bit på väg och det blir lättare att underhålla.

I övrigt ser jag fram emot överraskningspartyt som mina landladies ska orda i morgon. De är verkligen de bästa och hur snälla som helst.
På söndag kommer en ny kille som ska flytta in med mig under en månad. Förhoppningsvis stannar han i en månad också, vi komemr bra överrens och tiden springer förbi. Sen är det februari och ett helt gäng vänner från Sverige är inbokade på olika resor hit för att besöka MIG (och ja kanske något mer, jag vet inte). Det ska bli så roligt! Redan här borde jag ju inse vilka fantastiska människor som berikar mitt liv. Banka banka in!

Och ja nä men asså ehh jo men sen är det ju inte långt kvar innan det är dags att packa och återgå till mitt "vanliga" liv igen...
Nu blev jag stressad igen...

Not!

Abbraccio con a tutti!