Idag startade skolan igen och mitt sista "sommarlov"(ja asså man har ju inte sommarlov när man läser på universitetet, snararer typ fattisommar, men hur som) är härmed till enda. Det känns på samma gång skönt som totalt skräckfyllt.
På seminariet idag kom jag på med själv med att ha ett nervöst pirr i magen. Föreläsaren stod och pratade om hur höstens kursupplägg är, om c-uppsatsen om hur viktigt det är att redan nu börja fundera på ämne och forskningsfrågor. (å har man inte redan gjort det, om så bara funderat en liten smula, då e man nog helt helt efterbliven)

Jag har inte fattat förrän idag att det är på allvar nu. Under hösten ska jag prestera en vetenskaplig text, som ska stötas och blötas, granskas, godkänans och sedan publiceras.
Sammtidigt som det är en helt galen skön känsla, är jag skitskraj. Något som jag skrivit och forskat om ska publiceras för allmän beskådning och utsättas för ytterligare granskningar.

Det är inte alls som en blogg.


Just nu känns det helt overkligt att att jag i mitten av december ska ha producerat 35-55 sidor och att jag i början av januari kan bjuda in mina vänner till ett oppositions seminarium där det kan vara bland de första att höra mitt arbete presenteras.

Kastas mellan lycka och skräck!