-Hur känns det nu då?
Det är nog den vanligaste frågan jag fått den senaste tiden och det är nog den frågan som jag har svårast att svara på.
Jag svarar oftast -Mja, jag vet inte, eller -Jo det känns väll bra.
Världens tråkigaste svar.
Men jag vet inte hur det känns. På riktigt!
Ska det kännas på något speciellt sätt? Om jag tycker att det känns väldigt skönt, roligt och spännande. Men inte hoppar och skuttar och har kryp i hela kroppen. Känner jag fel då? Visst, jag har varit helt skräckslagen, gråtit ut på en arm, vaknat kallsvettig och undrat vad sjutton jag gett mig in på. Men oftast beror det inte på själva resan i sig, utan att de "rätta knapparna" tryckts på vid rätt tillfälle och kallsvetten har oftast berott på ett varmt rum eller en mardröm om ormar...
Idag, om en vecka har jag och mamma antagligen landat på hotellet och är påväg ut i Romkvällen, för allra första gången. Det är det enda jag kan relatera till, på något sätt. Jag kan ta på och förstå, att om en vecka börjar min och mammas veckolånga semester i Rom. Förra året va vi en vecka i Turkiet, också på semester.
Jag har ingen aning om hur det kommer bli efter den första veckan av semester. När jag flyttat in i mitt rum, mamma åkt hem och jag är helt ensam.
Men jag ser framemot att vinka av mor på flygplatsen i Milano och den 3 timmar långa tågfärden tillbaka mot Rom, ensam. Då ska jag lyssna på italienska popdängor på Ipoden, titta ut genom fönstret och låta mig drömma mig bort.
Jag ser fram emot att vara helt "ensam" i en ny stad och jag ser fram emot att upptäcka och lära mig något nytt varje dag. Jag ser fram emot att vandra längs Roms gator, in i gränder och jag ser fram emot att rå om mig själv. Jag ser fram emot att sitta på una piazza och dricka ett glas vin med vänner jag nyss lärt känna och jag ser fram emot att vandra hem i gryningen.
Jag ser fram emot att komma här ifrån.
Fråga mig om en månad hur det känns och jag lovar dig att jag har ett mycket bättre svar än -Jo det känns väll bra.
I nästan ett år har jag förberett mig inför den här resan. Läst hur många sidor på nätet som helst, kontaktat myndigheter dit och myndigheter dit, läst en massa bloggar om Italien, Rom och hur vardagen kan se ut.
Jag kan inte bli mer förberedd och jag är så lycklig över att jag tillåter mig själv att göra det här. Nu är det inte långt kvar, det känns ändå så långt borta!
