Självmord och 2 års dag

Jag och mannen firade 2 år med att bestiga Stadshustornet. Mja, så jobbigt va det kanske inte, och bilden säger ingenting.
Jag började i alla fall genast undra från vilken sida killen som för något år sedan tog självmord, hoppade från? Konstaterade ganska snabbt att han hur som helst måste ha varit väldigt bestämd.
För det första måste man typ köa i 40 min, minst, eftersom det bara får vara ett visst antal personer i tornet samtidigt. Sedan kostar det 20:- att gå in. Antingen går man hela vägen upp eller åker hiss halva och slingrar sig sedan i cirklar genom gångar som ser helt likadana ut så att man blir yr bara av känslan av att gå i cirklar utan slut.

Usch. Väl uppe är utsikten däremot fantastisk och det är trots allt billigare och kanske coolare än Kaknästornet.
Hur som, det skulle ju byggas högre stängsel för att förhindra fler incidenter, vet inte om det hjälpt direkt. Har man bestämt sig så har man ju liksom, och vill man ha tips va det ju inte så svårt att be bege sig ut på en liten klättertur.

Hur som, 2 års -dagen fortsatte med att vi gick till Lilla Capri på Kungsholmen och käkade pizza. Gott!
Vi åkte sedan i rask takt till Djurgården för att se på komedin "Det går an" spelad av parkteatern/Stadsteatern. Läste boken i gymnasiet kom jag på efter typ halva pjäsen men denna pjäs va mycket bättre än boken.
Efter det gick jag, mannen och två vänner in mot stan.
Kvällen avslutades på Roxy på söder, där jag drack världens godaste äppelcider och kändis-spotade innan vi gick hem.

Trevlig dag, om än den hade en tråkig nyhet på den rosa himmlen...

Ja, och så vad det det där med Pride.
Jag har vaknat nu igen, hoppat ur min bubbla och det grå alldeles utmärkt bra att bara vara social och umgås med vanligt folk igen... (shit va jag kommer få äta upp det där)
Pust!