Idag när jag hamnade mitt i tunnelbanekaoset, eller mitt i och mitt i, jag blev stoppad i spärren i gamla stan. Hur som helst.
Eftersom tågen inte gick ställde jag mig vid busshållplatsen och väntade i kylan.
Massa fulla bussar åker förbi. Vissa stannar inte, andra stannar och försöker klämma in lite mer människor.
Mitt i allt det där kommer en It- bög trippande (en fjortisbög, som inte kommit ut utom för sina tjejkompisar, men som man ser på låååååååååång väg har en fallenhet för andra pojkar och som klär sig i vad denne anser trendiga kläder. Min def, andra har säkert andra definitioner på It-bögar, men vi vet alla vilka det är om vi skulle se en!)
Hur som helst. Idag var en ganska kall dag, skitkall för att vara exakt, det var molnigt och ruggigt.
Det tycktes inte bekomma It- bögen. It- bögen hade nämligen solglasögon på sig som tog upp halva ansiktet.

Blir så trött. Varför? Det är som att ha solglasögon på sig när man går på inomhuskrog, eller när man åker tunnelbana.
DET ÄR INTE ALLS COOLT!

När det väl kommer en buss som inte var alltför trång och jag kommer på får jag stå... Alla sittplatser är upptagna utom en på ett dubbelsäte där personen sitter på den yttre sittplatsen och vägrar hoppa in.
Hade jag inte varit stelfrusen, hungrig, och trött hade jag trängt mej in...

Fö övrigt kan jag inte röra mej på min gamla arbetsplats utan att de ska komma fram personer och pratat om saker (i deras studiesituation) som fortfarande inte har löst sig för denne, men som jag tyvärr inte längre kan hjälpa till med i lika stor utsträckning.
Det är tragiskt och mina tankar går till två speciella studenter som hamnat i kläm. Jag önskar att jag kunde göra mer!

Det känns som om jag är färdig med det där. Jag kan inte få det tillbaka, det tillhör historia.
Jag är klar med det nu och har kämpat emot tillräckligt länge nu. Det är bara att inse. Hur svårt det än är.
Människorna, ställena, känslorna... Det är dags att gå vidare.

Det är mitt nya mål! Att gå vidare och lämna, låta historian vara just det.

Rapport från studielyan

Gorbys pirog "Americana" va ingen hit...

Uäääkkk!

I natt när jag skulle sova började jag tänka på pizza och grämde mej över att jag slängt en bit härom dagen, som skulle ha suttit fint inatt när jag va hungrig.

Hur som helst. Jag kom fram till att jag under ett år ätit minst 22 stycken pizzor och det bara från pizzerian på hörnet. ( tror inte jag har ätit pizza någon annan stans iof)

22 stycken... Asså hallå vart har de tagit vägen?
Att döma av min kroppsbyggnad skulle kan kunna tro att jag levt på luft sedan jag föddes.
Jag är helt övertygad om att jag är den enda i hela världen som skiter ut fett. Vart skulle det annars ta vägen?
Det går inte en dag utan att jag tänker på hur smal jag är. Det är det ända jag tänker på när jag träffar nya människor, eller gamla för den delen, att de ska reagera på hur smal jag är.
Samtidigt äter jag ju varje dag, minst tre gånger och tänker alltid på att planera in matintaget under dagen. Ska man äta fler gånger, asså två mellanmål? Då äter man ju heeela tiden. Är det bra?

Mina vänner säger att det beror på att jag har en hög ämnesomsättning.
Fy f*n för hög ämnesomsättning.

Nu ska jag gå och laga mat!

A men okej då. Efter lite letande fanns det en vänthall i Lund...

Så, nu är den över, intervjun för presidieuppdraget inom SFQ. Man kan alltid göra bättre, alltid svara lite annorlunda och alltid vara lite mer... Men nu är det gjort.
Gjorde nog ok ifrån mej, men man kan alltid...

Nu sitter jag och väntar på tåget i Lund. Lunds tågsstation har inget ordentligt stationshus. Det är riktigt dåligt.
Jag har inte sett någonting av stan eftersom det regnar och är ruggigt och jag har svårt att varava ner och finna ro, så jag får nöja mej med det jag sett på promenaden till och från AF-borgen och så ICA då förståss!

Detta kommer inte komma som en chock för personer i min umgängeskrets, men I LOVE MODELS.
En av de bästa tiderna i mitt liv var när jag och Idaho bodde ihop och hade Fashion TV i vårt tv-utbud... Vi kollade jämt... Hela dagarna! På Runwayshows, modellportätt, bakomscenen program, Designer Special... Närhelst behovet av att se en visning uppstod var det bara att knäppa på tv´n, luta sig tillbaka och börja andas igen...

Så idag när Black Lady´s gratiserbjudande om att få komma till The Studio och pröva på livet som Super Top Model med styling och professionell fotografering äntligen gick av stapeln kan ni ju tänka er att jag var i sjunde himlen. Det va helt fantastiskt.

Först blev vi finare i makeup avdelningen.
Ja asså, med mej gjorde de inte så mycket förutom att släta till mitt ansikte så att jag såg ut som en plastdocka, men tjejerna blev desto mer piffiga.
Sen va det fotosession. Det absolut roligaste av allt. Tre ombyten hann jag med i minst 5 olika miljöer eller bakgrunder och 57 fotton totalt.

Efter det fick vi möjlighet att se alla bilderna som tagits ett separat showroom och besluta oss för om vi ville ha några med oss hem. Hela kalaset i sig var gratis, men fotona, själva pricken över i:et liksom, var desto dyrare. (tur att det inte va köptvång)
Det blev jättefina foton, verkligen och jag skulle jättegärna ha velat ha några för att föreviga dagen, men...
Det va alldeles för dyrt. Jag ville ha åtta stycken foton och det skulle kosta en tredjedel av mitt studielån, mao det jag försöker leva på i en månad, dessutom fick man dem på en skiva och måste således framkalla dem själv...
För det tredje tror jag att sambon bokstavligen hade dödat mej om jag betalat så mycket pengar för något som han kan göra nästan gratis...

Men helt klart en fun fun fun day. I want moooooooooore!
Tack!

Just hemkommen från ännu en kväll med miss P. Det är alltid fantastiskt att vara hos miss P. Hon e så underbara och alla krav och måsten liksom rinner av en på hallmattan. Vi käkade och drack billig skumpa framför Make me a Supermodel och Världens fetaste, pratade om skit, blommor och anmälde henne till nya säsongen av Robbinson.

Vad skulle jag göra utan dej, det kommer bli så tomt när du prövar lyckan i buschen och jag är så stolt över att du vågar pröva något nytt...

Dags för skönhetssömn, för om några timmar är det dags för mej att återigen ge mej in i livet som Top Model med lite hjälp av Black Lady...

Jag läste ut "Mamma sa att jag var sjuk " igår

Jag blev lite arg faktiskt, mot slutet av boken. Det gick så himla fort. Helt plötsligt va hon typ 30 år och försökte bearbeta sin upplevelser som barn och hitta sig själv.
Gillar inte sånt, när författare byggt upp en handling i 70% av boken och sen kommer man till slutet och då faller allt pladask. Det är som om energin tagit slut eller att de inser att "Oj, nu har det börjat skena iväg i sidantal här. Nu är det bäst att jag avslutar snabbt"
Oroligt synd på en i övrigt mycket bra bok!

Idag läste jag i tidningen att mitt gamla dagis i Uppsala har varit med i ett forskningsprojekt. Projektet gick ut på att barnen fick använda handsprit i stället för bara två och vatten, vilket enligt forskarna skulle minska barnens sjukfrånvaro.
Asså det va en bra artikel och resultaten visade att sjukfrånvaron faktiskt minskade och det va ju bra.
Vad min hjärna fastnade på var att förskolechefen uttryckte att barnen snabbt lärde sig att förstå vad pumpen( som antagligen sitter i en flaska med handsprit i) skulle användas till.

Ehh ja... Det va ju tur!

Nycken till allt är att aldrig sluta!

Middagsbjudningskonsekvenser...

Jag och sambon hade gäster i söndags på lunch. Det va mycket trevligt, förutom att jag verkligen måste göra ngt åt att jag blir trött så fort... När blodsockerhalten sjunker gör den det rejält
Hur som helst...
Eftersom söndagar också innebär att sambon åker tillbaka till landet lämnade han mig med att diska upp...

efter ca 40 minuter såg det ut såhär... mycket bättre.










Det pågår också en diskussion i min vänskapskrets om vad jag ska ta mej till efter nyår då jag tagit examen och ska bli vuxen. Det mest extrema förslaget är att jag ska bli hemmafru hos sambon på landet, springa runt som en Cher look a like och ha en rosa negligé, rosa tofstofflor och en dammvippa i högsta hugg...

Ja jag kan ju visserligen uppenbarligen diska och rensa avlopp, men nää hemma fru på landet tilltalar mej icke!

Top Model, Top Model. I´m a veeery sexy booooy...

Japp It´s true...
Ehh ja asså tidnigen ges inte ut här utan bara i Calcutta och det va ett tag sen och bara limited edition osv... Men ja här är i alla fall framsidan...











mja okej då... den e fejk!

På mitt sängbord ligger just nu boken "Mamma sa att jag var sjuk".
Den handlar om en flicka som har klippkort på sjukhuset eftersom hennes mamma åker dit med henne hela tiden med påhittade symtom för olika sjukdomar. Flickan tvingas genomgå fruktansvärda undersökningar eller ta medicin och tabletter, redan som liten liten flicka, för att doktorerna ska hitta sjukdomar som hon inte har.
Hemma utsätts hon ibland för misshandel av sin far som hetsas av hennes mamma.

Det är utan tvekan den hemskaste och mest gripande bok jag någonsin läst och jag vill bara att den ska ta slut och att allt ska sluta lyckligt.

I helgen när jag va på en fest i Göteborg hos miss K G gjorde jag en dum grej. Det var ju en ganska blåsig och kall natt...
Utanför lokalen där festen hölls fanns det en bänk, som rökarna kunde sitta på. Alla vet ju att det inte är bra att sätta sig på en kall bänk, man kan ju få både förkylning och magkattar, (eller är det urinvägsinfektion man får när man blir kall om rumpan? Jag är ialla fall skit skraj för att få det!) men i fyllan och villan gjorde jag ju det vid något tillfälle.
Igår hade jag ont i nedre delen av magen. Kände också ngt i näsan och tänkte att nu jäklar är det klipp. Jag ska aldrig sätta mej på en kall bänk mera, man lär väl av sina misstag...

Idag när jag va ute på en promenad ringde det på min telefon... Jag gick på en ganska livlig gata och svängde in i en park och sätter mej i suggan på en
kall
BÄNK...

hmm...

Nu är jag så trött på den här inlämningsuppgiften.
Kanske hade det varit annorlunda om jag börjat i tid och inte som nu sitter och panikskriver för att iaf få ihop något som går att lämna in i eftermiddag.

Säg mej. Vad är hermeneutik och hur svårt kan det vara att skriva skrivningsfrågor som man faktiskt förstår vad det är man ska svara?

Blä!

Snart snart ska jag börja med c-uppsatsen på allvar. Jag längtar verkligen! Bara en vecka kvar, en vecka!

Ibland virvlar det in människor i mitt liv, helt plötsligt, och som snurrar till allt i min tillvaro. Det är svårt att förklara och människorna i sej är inte problemet, de är oskyldiga och ovetande. Problemet är jag och mitt trassliga inre!
Fler dagar kan gå åt till att reda ut den röra som skapats och jag vänder ut och in på allt.
Jag får svårt att koncentrera mej på saker. Virvlar in mej i mej själv. Blir melankolisk och frånvarande.
Just det här året har detta hänt lite för ofta, det finns liksom ingen topp, utan ett mellanläge och ett underläge.

Fan jävla skit piss. Vad ska jag göra nu då?