Usch fan jävla skit. Idag känns det som om det inte finns någon jag kan prata med om mitt huvudbry!
Kommer förlora min trovärdighet.

Jävla skit också!

Idag har jag lämnat in höstens första delexamination. Skönt!
På förmiddagen hade jag seminarium på universitetet. Läraren har jag haft tidigare i grundkursen för nästan exakt ett år sen. Jag måste säga att hon blivit bättre, och sånt glädje mej alltid. Jag vet hur svårt det är att stå och föreläsa och jag ser direkt när någon inte vill stå där.
Den här föreläsningen var uthärdlig ( finns nog inget sånt ord), även fast jag hade svårt att fatta vad hermeneutik egentligen är, men men.

När jag gick i från universitet och lämnat in examinationen, kände jag bara Jaha. Lugnt, tom, inget surr i huvudet, bara fred. Solen sken och ja det va en jämn melodi i huvudet. Allt kändes bara så bra. Jag njöt.

Trots att jag hatar måndagar har det idag faktiskt varit en helt fantastisk dag!

Jag tror att jag verkligen hatar Martin Stenmarck...
Han har ett så jobbigt scenframträdande att det faktum att han är snygg som en gud liksom totalt, Totalt försvinner...
Gahh!!!

Bra dag!
Mamsenbrunch på Kulturhuset.
Köpt ny jacka, hoppas den klarar vintern...
En del oväntade kändis-spotingar
En del, dej vill jag verkligen inte se, spotingar
och sist, Sissela Kyle "Dina dagar är räknade" på Rival. Mamsen och jag skratta så vi grina. Boka genast biljetter via Ticnet (som det tydligen inte går att länka till)

Lycka!

Har en fruktansvärd nackspärr... Aj aj. Så här kan man se ut då...

Hmm jag startade den här bloggen av en hel massa orsaker. Till exempel för att det är bra terapi, jag gillar att skriva om saker som händer i min värld, mina synpunkter på något. Jag använder den som någon slags minnesbank, som jag kan gå tillbaka och läsa sedan och minnas tillbaka. Min förhoppning är att den även ska vara lite politisk, men ja...

Min förra blogg startade jag precis innan ett uppbrott och jag använde den för att bearbeta det som hände, känslor som dök upp. På sina ställen är den väldigt sorglig och ologisk, på andra bara fin och eftertänksam. I bland fick jag äta upp det som stod och det visade sig även att min släkt läste den. Eftersom bloggande var nytt för mej var jag ovan att folk verkligen läste den. Det kändes som att den var så mörk och att de små försök jag gjorde för att ljusa till den inte riktigt räckte.

Så med denna blogg ville jag använda mej av det jag lärt mej av den förra. Jag vill att den inte ska vara lika tacky och jag vill att den ska handla om det som händer mej i min vardag. Jag skriver mest för mej, för ibland händer något som gör mej glad, arg, ledsen och som gör att jag måste få ut det. Att skriva är ett jättebra sätt att rensa. Att jag gör det i en blogg är för att jag tror att kanske andra kan finna den intressant. För att människor jag inte ser så ofta ska få en bild av vad som händer mej.

Med andra ord, det finns ganska stora risker, om man nu vill uttrycka det så, att om du umgås med mej kan det komma ett blogginlägg om det. Egentligen är det helt sjukt att jag känner att det måste förtydligas.
Bland mina vänner är jag så klart inte ute efter att sätt dit dem och jag använder omskrivningar.
För personen i min vänkrets är det såklart ibland inte alls svårt att veta vilka jag menar. Jag vet inte om det är ett problem?

Kanske borde jag lägga ner allt och skriva dagbok i stället. På det sättet kan ingen komma i kläm, på det sättet kan jag skriva va skit som helst utan att bry mej. Kanske skiter jag i allt.

Fö är det aftrenoon tea med Syter Å idag. Hoppas inte nackspärren sätter käppar i barnvagnshjulen och Agnes nya låt får faktiskt godkänt.

Steka räka?

I dag läste jag en artikel/notis i tidningen Metero om ett par brittiska poliser.
Poliserna, två män,(ja det är viktigt i sammanhanget) var först på plats på ett larm om en medvetslös man. När ambulanspersonalen anländer går en av poliserna in i mannens kök. Där hittar han en selleri, som han sedan ställer sig i dörröppningen till rummet där den medvetslöse mannen ligger, och knaprar på.
Den andre polismannen hittar räkor i mannens frys. Han tar en räka och lägger på den medvetslöse mannens panna, som nu försöker återupplivas med hjälp av elchockar. Var på ha säger högt:

"Sätt på strömmen så får vi ses om räkan steks"

Om mannen verkligen överlevde eller räkan blev stekt förtäljer inte historien.
De båda polismännen blev sparkade från sina jobb...

jag undrar stilla, hur kunde de bli poliser från första början och det är en sjuk, SJUK värld vi lever i.

Jag har helt oavsiktligt hamnat framför Kanal 9 på eftermiddagarna och deras program Gränsövervakarna Australien.
Efter att ha sett ett par avsnitt vet jag detta. Det verkar SJUKT svårt att åka till Australien och speciellt svårt om du kommer från Malaysia, Indien och Thailand.
Asså de verkar överlag sjukt misstänksamma mot utlänningar och jag kan bara tänka mej att jag med min otur skulle åka fast i tullen direkt.

I övrigt har jag äntligen fått tag i en handledare till min C-uppsats. Det va i grevens tid och det börjar känns okej igen. Annars känns den första kursen för terminen, en metodkurs i hur man skriver vetenskapliga texter, helt värdelös. Speciellt eftersom jag har en B-uppsats färskt i minnet från våren och ett grupparbete. Dessa har exakt samma upplägg som min C-uppsats, förutom att denna ska vara lite mer omfattande.

Oh well, det är väll bara att stå ut och finna kraft, men var? Den kanske kommer nästa vecka då jag ska vara massa social.

Nu, Gräddglass!

Hallå VÄRLDEN!

Vart är alla?

Eko!!

Asså jag vet inte... Hur länge ska man behöva vänta på att ett jobb man sökt blir tillsatt och hur länge ska man vara med i en process som tar evigheter?
Jag fattar ju att det beror på hur gärna man vill ha ett jobb, mer specifikt det jobb man sökt, men om man upptäcker att jobbet man sökt kanske inte var så kul eller att man upptäcker att arbetsgivaren inte är som man tänkt sej. Ska man hoppa av då? Om man inte vill binda upp sig för att man tänker på våren och vad som KAN hända då. Om man inte vill ha ett jobb där man skulle känna sig tvingad att stanna kvar ett antal år eftersom det var ett av kriterierna. Om en arbetsgivare använder ens drömmar som ett argument för att inte anställa och om denne inte kan presentera en beskrivning av arbetsuppgifter. Om ett svar dröjer. Är det läge att säga stop och gå vidare då?

Ja, det är nog det!

Har just sett det sista avsnittet av Sex and the city, som jag i ärlighetens namn aldrig sett tidigare.
Det kom så klart en tår i mellan åt på slutet. Det kan till och med jag tycka är lite patetiskt, men en förkylning är allt annat en patetisk.

Förutom att jag är sjuk undrar jag:

Heter det
förhöjdavgift,

förhöjd avgift, eller

för höjd avgift?

Lite kontroversiellt kanske...

Man väljer inte sin familj och man väljer definitivt inte sin släkt. Man behöver inte komma överrens med sitt kött och blod bara för att man just är av samma kött och blod.
Faktiskt!
Detta har jag lärt mej av min kära syster Å och det är något som jag ofta återkommer till. Det är extremt fint, klokt och vist sagt och det har hjälpt mej ofta att tänka på det. Att inte skämmas, bli arg eller må dåligt för saker som jag faktiskt i grund och botten inte rår för.

Idag när jag kom hem från en middag (och "godkännande, haha) från Miss P låg det ett litet kuvert på hallgolvet. Kuvertet hade handskriven adress till mej och sambon och innehöll en inbjudan till bröllop nästa år. (god tid i förväg, det gillas)
Det är en kusin som ska gifta sig, inte en avlägsen utan en i den närmsta släkten. Jag blev så klart glad för inbjudan och tänker såklart gå!

För några veckor sedan gifte sig en annan kusin. Ingen inbjudan och om inte mamma sagt ngt hade jag fortfarande inte vetat.
Egentligen bryr jag mej inte, jag fattar att man inte kan bjuda hela tjocka släkten och i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade gått. Vi har aldrig dragit jämt och jag vet att det var därför. Plus bondesyndromet...

men det är lustigt att vissa bjuder in och andra inte.

Tack!

Usch! Det här blev en sån där eftermiddag...

Om man typ får ett svar på 10 jobbansökningar, som inte bara går ut på att de tackar för intresse och där det står att de ska återkomma, utan som leder till intervju. Hur ska det då gå i framtiden?

Om det nu verkar finna så himla många aktörer på marknaden som redan sysslar med det som jag vill göra i mitt framtida företag, varför ska jag ens starta ett och ge mej in i det?

Om nu företaget är min "enda" channs att få jobb i framtiden, varför har jag inte redan startat ett?

Varför finns det så mycket som jag har lite kunskap om och hur skulle det vara att ha mycket kunskap om lite?

Om det från arbetgivarhåll anses otryggt att ha framtidsplaner/visioner. Vilken sorts arbetskraft vill man ha?

Hur fan ska det gå i framtiden??

Tiny läTiffany Nageldningsutredningenffany Nagel = Nya Lärarutbildnings- utredningen, när det inte går lika snabbt på tangenterna...

Jag har varit på konferens på en finlandsfärja om HIV/Aids läget i Sverige och världen idag.
Stundtals mycket bra, stundtals inte alls. Tråkigt var att de utlovade Dimond dogs lämnat återbud och att det inte blev något riktigt kontaktknytar stämning. Lokalen var helt fel för det och under lunch och middag var ljudnivån så hög att det var svårt att ens höra sin bordsgrannen.

Hur som, nästan alltid när jag åker färja får jag ett infall... "Ska jag hoppa ner i vågorna" bara för att liksom. Det är ju såklart helt galet och befängt och Jag är alldeles för feg för att göra det och ser ingen som helst anledning att göra det heller, men den där känslan är skrämmande. I natt blev jag nästan rädd för mej själv, men det va för att det var första gången jag åker på en såndär kryss själv och fan, ja allt kan ju hända. En äcklig **** kan ju komma och slänga mej överbord i ett nafs, vem skulle se mej i mörkret?

Efter en hel dag med konferensen väntade kvällens underhållning med Robert Fux. Love him, men jag kom dit, jag såg och jag gick till sängs utan att pasera baren... Extremt vuxet.
Jag gick i stället för att läsa på inför en föreläsning som jag skulle ha med SFQ´s ordf idag i Mariefred och såhär i efterhand borde jag läst på ännu mer... men men.

Jag hade en mardröm om min pappa på natten. Jag var vid ett hus med två vänner och hade mina favoritskor på mej som man inte kan springa i (och som jag hade haft till middagen tidigare under kvällen). Jag ska visa mina vänner något och vi rundar ett hushörn och där står min pappa. Han vänder sig om, har en mobil i handen som han vickar fram och tillbaka i handen och har ett ansiktsuttryck som Joker i Batman. Jag vänder mej om för att börja springa, vilket är svårt i skorna och pappa skrattar så där som Joker gör och sätter fart efter mej. Jag vaknade såklart och var tvungen att gå upp och gå runt på ett öde fartg för att få tankarna på annat.

Båten var i hamn 06.00 i morse. Frukost och lunch blev det sådär med pga av förmiddagens schemat. Vilket som alltid resulterar i att jag får en arg och kass mage, huvudvärk och en konstig dag helt enkelt. Jag kan inte inte äta frukost på morgonen, om jag inte vill ha en förstörd dag.

På eftermiddagen har jag tvättat, ett under, men ja, jag måste tvätta minst varannan vecka.
Idag, då jag för ovanlighetens skull inte hade så mycket tvätt, mest stora laken, handdukar och grejs, visar det sej så klart, när jag e klar, att ingen har tvättid efter mej.
Fan, jag kunde ju haft värsta laundryraman hemma...

För övrigt har en vän till mej just gett ut sin debutbok. Jag är lite stolt och avis...

Ahh!
Jag har ibland tusen olika saker som jag vill skriva om i den här bloggen. Uppslag kommer hela tiden! Det börja på morgonen när jag dricker mitt morgonkaffe och läser tidningen och slutar inte förrän jag sluter ögonen för natten.
Ofta kommer jag inte ihåg på kvällen vilket uppslag till ett inlägg jag fick på morgonen, eller så tycker jag att det är för jobbigt och krångligt att ta upp för många saker i ett och samma inlägg!
Hur som helst.

Idag var jag på intervju två för ett jobb jag sökt.
Alldeles i början av intervjun får jag höra att de hört runt med människor, utöver mina referenser jag lämnat, om hur jag är som person och hur jag arbetar, vilket såklart är väldigt positivt tycker jag. Det visar på seriositet och på att de har en ambition att hitta någon som passar för uppdraget och minimera risken att anställa "fel" person.
Jag fick höra att de fått en mycket bra bild av mej från andra, men, men, att jag skulle ha svårt för att ändra på inkörda rutiner.

Det är något som jag inte känner igen mej i och det är såklart något som jag inte behöver känna igen mej i.
Jag som hatar rutiner. Som kan spy galla över andra människor som har åsikter eller arbetar på ett visst sätt för att de tänkt eller arbetat så i 500år och tycker att eftersom det funkat så länge behöver vi inte ändra någonting. Det är klart att man alltid måste vara öppen för förändringar och ändringar av rutiner. Utan förändringar stannar världen. Herre Gud, utan att vilja ändra gamla rutiner skulle mycket av mitt engagemang inte finnas.

När jag långt mycket senare satt på en buss påväg hem kom jag på vad de kanske menade med att jag skulle ha svårt för att ändra rutiner.
Under min tid som kåraktiv kunde jag själv ha den uppfattningen om dem som jobbade på kåren. Det var svårt att ändra saker och man fick en känsla av att inget gick att ändra. Jag, som i början inte var lika engagerad i presidiets arbete eller de övriga anställdas för den delen, tyckte ju att det kan väll inte vara så svårt att ändra på något, det är ju bara att göra.
När jag sedan blev mer engagerad i kåren och kom in i presidiet såg jag ju att om någon kom och ville göra någon ändring, till exempel i en städrutin var det ibland inte bara en ändring som behövdes. Ofta genererade det i fler, kanske till och med omfattande förändringar. Det gör att det kanske inte är så lätt eller ens går. Detta för att kåren, i detta fall, var uppbyggd som den var. Ibland medförde det inbygda problem som gör förändringar svåra och tidskrävande.
Det betyder att det kan ha framstått som att jag, och de andra i presidiet måste jag tillägga, kanske var mindre villiga att genomföra vissa förändringar, men att jag genom det skulle ha svårt för att ändra inkörda rutiner ställer jag inte upp på. Jag var heller inte i en sådan position, återigen för att kåren, många andra kårer, organisationer och föreningar har en speciell struktur och former för hur beslut tas.
Jag ville faktiskt påstå att jag välkomnade/välkomnar förändringar, men ibland är det faktiskt bättre att ha kvar en rutin än att börja göra på ett helt nytt sätt.

Med detta sagt, är ytterligare ett försvarstal för min tid inom studentkåren avslutad!