Igår när jag skulle sova kom jag att tänka på att jag idag har varit i Rom i en hel månad. Det känns som mycket längre än så.
Även fast det kanske inte alltid varit tiptop och roligt så vet jag att jag kommer se tillbaka på den här tiden som något bra, roligt och lärorikt. Dessutom har jag ju några månader kvar.
Jag har ju gjort den här resan av så många anledningar att jag glömt bort de flesta av dem. I slutändan spelar det ju ingen roll, faktiskt.
Även om jag skulle komma hem och kunna exakt lika lite Italienska som när jag kom hit, har jag iaf haft ett äventyr som jag kan leva på länge. Och Gudarna ska veta att jag behövde komma bort och göra något annat. Jag behöver också komma ur min trygghetszon för att med andra ögon se och uppskatta det jag faktiskt har.
Jag har ett fantastiskt liv hemma och den dagen jag kommer tillbaka vet jag att det kommer fortsätta vara minst lika fantastiskt. Självklart på andra sätt, jag kommer ju tillbaka med nya erfarenheter som säkert förändrat mig. Kanske på synliga och märkbara sätt, kanske inte alls varken synliga eller märkbara för männiksor runt mig.
Visst, jag vet, vill och behöver ändra på saker i mitt liv, men jag ska göra det för mig och för min skull. Inte, som en vän så fint påpekade, för att samhället vill eller för att passa in i en mall. Jag har bara ett liv, inte nio som katten. Vill jag se tillbaka på mitt liv på ålderns höst och tänka att jag kunde ha gjort så mycket mer av det eller vill jag se tillbaka på livet och tänka att jag iaf gjorde mitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Det kanske inte alltid lyckades, men jag försökte!
Jag föredrar det senare!
Visst, jag fattar att det är sjukt lätt att sitta här, tusentals mil från mitt "vanliga" liv, som jag pausat och säga att jag ska göra ändringar i det när jag kommer hem. Verkligheten är såklart en annan, men det är väll sunt att reflektera över sitt liv då och då och se om det finns saker som går att förända till det bättre.
Under den här första månaden har jag fått en del insikter och jag hoppas att de kommer finnas kvar och bli fler under månaderna som kommer. Det är allt från vad jag vill försöka åstadkomma på kort sikt,på lånsiktiga, nya mål och drömmar.
Allt det här handlar ju, uppenbarligen, om allt förutom mina just nu pågående studier i Italienska. Jag är ju lite stressad över att det inte går så som jag tänkt, men igår träffade jag en annan svensk på en pub jag var på. Han studerar på samma skola som jag och har varit här i 8 veckor. Jag fick veta att det var först vecka 6-7 som han började komma in i italienskan och kunde börja ta till sig språket lättare. Han förstod min frustration, då han själv varit där jag är nu, precis nyss. Det var otroligt skönt att höra detta, även fast både min lärare och min "landlady" sagt "piano, piano" (långsamt) när jag uttryckt min frustration över studierna. Så jag börjar känna ett lugn även där. Visst, det finns fortfarande dagar, då jag känner mig som ett komplett pucko eftersom jag förstår, men inte hittar orden att säga att jag förstår, just på en gång. Men jag vet också att det kommer komma dagar då situationen är omvänd. Den kanske inte innehåller samma personer, men det kommer att komma ett sånt tillfälle, mer än en gång.
Så, efter en månad börjar jag så sakta komma in i äventyret. Det finns en vardag, det finns rutiner och det finns människor som jag delar den med.
Jag visste inte att människan (läs jag) var så beroende av rutiner eller saker vi känner till och känner oss bekväma med, för att vi ska fungera på ett bra sätt.
Jag har det bra här, jag lever min dröm och snart kan min dröm även leva i mig med nya uttryck ord och känslor!
Ta hand om varandra där ute!
Ciao ragazzi!
