torsdag 1 december 2011

De hemlösa!

Det här inlägget, som blir det första på länge tänker jag ägna åt Roms många till synes hemlösa männiksor som jag ser varje dag och över allt i Rom.
Jag vill poängtera att detta är min uppfattning och de personer som jag har i åttanke, när jag skriver detta, inte alls i verkligheten, på något sätt, behöver sakna ett hem. Även om det till synes kan uppfattas så.

Hur som helst. Jag vet att detta med hemlöshet inte är något unikt för Rom eller Italien för den delen. Hemlösa och mindre bemedlade männiksor finns i Sverige också och vi ser dem i tunnelbanan, på gatan på väg till eller från platser i centrum, i trappuppgångar...
Jag vill ändå påstå att här i Rom är dessa människor mer synliga och "fattigdomen" mer påtaglig och för den delen annorlunda. Jag menar också att de personer som jag oftast ser i Stockholm är del av en liga och tigger pengar, inte för att de är fattiga utan av andra orsaker vilka jag inte känner till. Vidare att det, egentligen inte är något de behöver göra. Därmed inte sagt att alla är så. Det jag säger däremot är att det är stor skillnade på de människor jag ser här och på de som finns i Stockholm, av den anledningen jag skissat upp ovan.

Min kunskap om det italienska skyddsnätet är liten eller snarare helt obefintlig. Jag vet inte om det här, precis som i Sverige finns ett skyddsnät, i form av ett sammhälle som tar hand om utsatta männiksor. Men med tanke på att få människor här betalar skatt kan jag tänka mig att detta skyddsnät är ytterst begränsat.
Jag hävdar att det i Sverige finns ett skyddsnät och större möjligheter att får hjälp utan att hamna i djup fattigdom.
Jag vet inte om det är för att jag vet hur det funkar i Svergie, någon annan slags trygghet eller lugn inombords som gör att de jag ser här får en helt annan genomslagskraft i mig. Jag blir ibland väldigt berörd av att se den gamla damen, med böjd och krokgig rygg som står, med en trasig kopp, böjd käpp och nästan gråter fram sin önskan om några euro. Det är hjärtslitande att se och en otrolig påminnelse om livets sköra tråd.
När jag först kom hit, hade jag det jag nyss lämnade i bakhuvudet och tänkte inte på några omständigheter ge vilka för denna "bluffiga" fattigdom. Jag har inga problem att hjälpa eller bistå personer som inte har det lika bra ställt som jag, men jag är inte villig att bli lurad på köpet. Missförstå mig rätt, men jag ger hellre pengar eller stöd till någon som på riktigt är i behov, än till någon som spelar på min och eller andras empati.

Jag slås också av hur starka dessa människor innerst inne måste vara och vilken stark tro på livet de måste ha. På många sätt är dessa personer starkar än jag någonsin kommer bli. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det bättre än med att säga att jag skulle ha gett upp för länge sedan. Det måste vara bättre än att som enda mål med dagen ha att överleva den och inte ge upp just idag. Kanske är det att ge upp, att hänge sig och acceptera sin situation och göra det bästa av den. Jag vet inte vad det är som driver dessa männiksor och får dem att inte helt tappa greppet.
Kanske för att visa sånna som mig att jag ska vara otroligt tacksam för det liv jag har, för den skyddade värld jag kommer ifrån och lever i, för det skyddsnät som finns hos och för mig. Jag menar att den gamla damen i hörnet, inte står och tigger för att hon vill, utan för att hon inte har något val och jag menar att jag skäms för min egen otacksamhet. Jag menar att vi inte ser detta i Sverige på samma sätt för att vi har ett skyddsnät. Ett skyddsät som vi ska vara stolta, otroligt glada och tacksamma för att vi har.
Om det är något som kommer finnas kvar hos mig länge, så är det dessa personer som jag ser varje dag, tigga och kämpa för sin överlevnad, varje dag och varje minut. För att de inte har något val, för att de har en otrolig tro på livet och kanske på att det någon gång kommer att vända.
Den gamla damen kommer för alltid finns på min näthinna och en dag ska jag gå förbi,  hoppas att hon finns kvar och ge henne allt jag äger och har.
Sen ska jag åka hem och vara jävligt tacksam!