Man väljer inte sin familj och man väljer definitivt inte sin släkt. Man behöver inte komma överrens med sitt kött och blod bara för att man just är av samma kött och blod.
Faktiskt!
Detta har jag lärt mej av min kära syster Å och det är något som jag ofta återkommer till. Det är extremt fint, klokt och vist sagt och det har hjälpt mej ofta att tänka på det. Att inte skämmas, bli arg eller må dåligt för saker som jag faktiskt i grund och botten inte rår för.
Idag när jag kom hem från en middag (och "godkännande, haha) från Miss P låg det ett litet kuvert på hallgolvet. Kuvertet hade handskriven adress till mej och sambon och innehöll en inbjudan till bröllop nästa år. (god tid i förväg, det gillas)
Det är en kusin som ska gifta sig, inte en avlägsen utan en i den närmsta släkten. Jag blev så klart glad för inbjudan och tänker såklart gå!
För några veckor sedan gifte sig en annan kusin. Ingen inbjudan och om inte mamma sagt ngt hade jag fortfarande inte vetat.
Egentligen bryr jag mej inte, jag fattar att man inte kan bjuda hela tjocka släkten och i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade gått. Vi har aldrig dragit jämt och jag vet att det var därför. Plus bondesyndromet...
men det är lustigt att vissa bjuder in och andra inte.
Tack!
