Hallå!
Det kanske är dags att uppdatera "bloggen" igen då. Jag hamnade i något slags allmänt vimseri och sudd i december när jag tröttnade på att bo ensam och nästan inte ha några kompisar att umgås med så ja, därav den enda uppdateringen i december om fattiga människor.
Nu är det ett nytt år och jag har, efter att ha firat jul med en massa vänner jag saknat och träffa mor, återvänt till Rom. Redo för de återstående 12 veckorna av detta äventyr.
Vad jag kan konstatera är och detta gjorde jag nog väldigt tidigt, att det här med att flytta till ett annat land, ta del av en ny kultur (gillar egentligen inte det ordet) och vara "fast" under en längre tid" nog inte var min grej.
Jag hade en romatiserad bild av hur det skulle bli här och red på alldelse för höga moln. Verkligheten blev en helt annan och jag har insett tex hur hemmakär jag faktiskt är, hur bekvämt jag har det i Sverige och hur mycket jag faktist tycker om de som finns i mitt liv.
Självklart behöver jag fortfarande träna på min självkänsla, men jag tror att den är lite bättre än innan jag åkte iväg på detta äventyr. Jag har fått så många egoboost:ar de senaste månaderna och allra minst nu när jag var hemma innan och över jul. De borde räcka ett helt liv och jag borde lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta. Inte vara på helspänn och tänka att ett ord, ett enda ord kan göra att jag förlora allt och marken under mina fötter rasar. Så funkar det ju kanske inte riktigt med de relationer jag har.
Jag är dessutom helt övertygad att det finns många saker som jag lärt mig under det här äventyret och som jag inte kan se och förstå, nu.
I går måndag började skolan igen. Skönt att vara tillbaka med ny energi och nyfikenhet. Det är fortfarande svårt att säga om och när jag lär mig nya saker, men nått måste ju fastna. Härom dagen gick det ju faktiskt alldeles utmärkt att köpa internet och att återvända några dagar senare för att något var fel och få det fixat, utan att använda engelska. Jag kanske inte pratade supermycket, men tillräckligt för att göra mig förstådd. Det är ju sånt som räknas. Sex månader är hursom inte på långa vägar tillräckligt för att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det var bara dumt att tänka så från början. När jag kommer hem har jag kommit en god bit på väg och det blir lättare att underhålla.
I övrigt ser jag fram emot överraskningspartyt som mina landladies ska orda i morgon. De är verkligen de bästa och hur snälla som helst.
På söndag kommer en ny kille som ska flytta in med mig under en månad. Förhoppningsvis stannar han i en månad också, vi komemr bra överrens och tiden springer förbi. Sen är det februari och ett helt gäng vänner från Sverige är inbokade på olika resor hit för att besöka MIG (och ja kanske något mer, jag vet inte). Det ska bli så roligt! Redan här borde jag ju inse vilka fantastiska människor som berikar mitt liv. Banka banka in!
Och ja nä men asså ehh jo men sen är det ju inte långt kvar innan det är dags att packa och återgå till mitt "vanliga" liv igen...
Nu blev jag stressad igen...
Not!
Abbraccio con a tutti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar