Such a Crybaby!

För ungefär 6 månader sen satt jag hemma hos en kär vän. Klockan var mycket och några flaskor bubbel var urdruckna. Det var en av de sista gångerna på länge som vi träffades och jag skulle snart bege mig ut på detta äventyr. Någonstans trycktes de rätta knapparna på och jag släppte ut alla stormar som fanns inuti mig. Alla farhågor, alla drömmar, förhoppningar, förväntningar.

Jag grät som jag nog aldrig har gråtit förut.

När jag några dagar senare satt på flyget och såg Italiens landskap skymta under molnen utanför fönstret brände det återigen till i ögonvrån. Jag var så full av förväntan och äventyret hade precis bara börjat.

Lyckoruset välde över.

Efter ytterligare några dagar, när jag satt på tåget från Milano och var ensam i Italien för första gången kom ett lugn över mig. Jag kände mig stolt, glad och otroligt vuxen.

Dagar blev veckor som blev till månader. Jag hade roligt och skittråkigt. Omställningen var stor, känslan av att vara på ett äventyr hade sina framsidor och baksidor. Jag drabbades av en otrolig hemlängtan och även fast jag aldrig skulle ge upp denna dröm i förtid, slog mig tanken mer än en gång!

Julen kom och jag fick äntligen tid att åka hem. Jag träffade vänner och mamma och samlade på mig ny energi. När jag kom tillbaka till Rom kändes det bra. Jag hade kommit tillbaka hem!

Skolan började, jag fick nya klasskompisar och en ny flatie. Någonstans där, de första veckorna av del 2 släppte jag lös. Jag omfamnade allt på nytt och på ett annat sätt. Mycket tackvare den nya energin och den nya flatien. Jag hade också mycket att se fram emot under de kommande veckorna. Det gick bättre med språket, jag fick beröm från höger, vänster och fick bekräftat att något faktiskt fastnat. Dessutom gick jag ju in på sluttampen.

Januari var min bästa tid här och sen har det bara fortsatt!

Om dagarna var som idag och helgerna som den som just varit. Om känslan att ha gamla vänner omkring sig, på väg hit, nya att lära känna. Om pengar i överflöd fanns, om värmen och vänligheten alltid var lättillgänglig och om gemenskapen alltid kändes så här stark och nära, skulle jag inte tveka en sekund att stoppa tiden och bara leva i det här som jag är i just nu.
Idag när jag åkte förbi Colosseum brände det till i ögat igen.
När jag flyger ut över Italiens landskap på väg hem kommer jag böla som jag aldrig bölat förut!

Så, jag vette sjutton hur det ska gå här med mitt slutprov om ca 6 veckor. Det är inte så att jag våndas eller tycker att det ska bli jobbigt. På ngt sätt har jag liksom ställt in mig på att det får gå som det går. Jag vill bara få det överstökat så jag kan åka till havet och koppla av! Visst, självklart har jag ett mål med mina studier och jag vill gärna nå upp till en viss nivå, men det är faktiskt inte hela världen om jag inte gör det.

Jag har återigen bytt lärare och fått tillbaka den jag hade först. Återigen känner jag mig som ett komplett pucko ibland. Det har jag inte gjort sedan jag bytte lärare någon gång i november. Jag är övertygad om att det är läraren och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Jag upplever italienskan som sjukt svårt att lära sig och jag är glad att jag ändå kan prata lite i passato prossimo, presente e futuro... Jag har fått ett hum om vad alla ordklasser är, och det får ändå ses som en framgång. Jag vet att jag kan och behöver egentligen ingen annan bekräftelse.

Den här veckan är det också halvtid 2/2. Vilket betyder att jag har 6 veckor kvar att studera av min andra period här. Som vanligt har jag sjuk hemlängtan och denna har varit ständigt närvarande här och under mitt äventyr. Jag vet inte vad det beror på. Och den går liksom inte att skaka av sig. När jag är med vänner eller gör något kul glömmer jag bort den på en millisekund, men så fort jag blir ensam/känner mig ensam kommer den blixtsnabbt, den där hemlängtan. Måste ju va ngt fel på mig!
Jag är är nog inte alls som jag är hemma, här. Det enda som är sig likt är min svettningar under armarna, Haha.

Jag ser fram emot att de kommande helgerna ska förgyllas med besök av vänner hemifrån. Det ska bli så grymt roligt och jag längtar efter att få visa mina smultronställen här i Rom och på plats. Det kommer väll inte göra hemlängtan mindre, men säkert tiden att gå lite fortare.

Signing out, denna vecka har jag inte en enda ledig kväll, så jag ska slutta sitta här och tycka synd om mig själv och förbereda mig för kvällens Valentines fest/gettogether.

Abbracci a tutti voi!

Ähhh!
Jag försökte skriva ett inlägg om Bekräftelse och jakten på den, eftersom jag funderat kring den ganska mycket här på senaste och inte har någon att bolla med. Men jag snurrade in mig i saker och fick inte fram det jag ville säga.

Hur som helst. Den Stora Kylan eller Il Grande Freddo som den går under här, slog till i Rom i förra veckan. Under min tid här har det nog aldrig varit så kallt som förra veckan och Rom fick också snö för första gången på 27 år. (Ja det va samma sak med regnovädret som kom i November, allt är en konspiration mot mig)
Allt, och jag menar verkligen allt blev kaos här. Lokala myndigheter utlyste nödläge och stängde alla skolor under fredagen och alla statliga sevärdheter och museum beordrades att stänga senast kl 16.00.
Italienrna blev sen som tokiga och sprang runt på gatorna och tog kort när de hoppar i de små snöhögarna.
Parken utanför mitt hus var på lördagen överfull av ungar som hade snöbollskrig.
Alla tåg hade förseningar på timmar och det gick "rykten" om att folk satt fast i tåg över hela Italien i flera timmar utan värme och knappt ngn mat.
Staden var nästan spöklig ödslig och jag såg militärer som skottade snö på gatorna. De ser man annars mest glassa utanför någon byggnad.
Också igår måndag var skolor och myndighetskontor stängde.
Och visst det har varit kallt, men vi pratar om max minus 5 grader och nu har allt nästan smält bort.
En lätt känsla av surrealism har hängt över mig de senaste dagarna och jag har gått och smålett lite så där ni vet "men lilla du, gullet, det kommer att bli bra, det är bara lite snö. Det är okej, jag lovar!"

Vi snackar som sagt om minus 5 grader.

Alla gick som sagt lite crazy bananas... Jag också, men av helt andra orsaker.
Haha!

Ci vediamo presto, abbracci a tutti voi!

slut?!

Allora!

Så med lite drygt 7 veckor kvar av detta äventyr börjar jag faktiskt få lite panik. Eller inte panik, men ja det börjar sjunka in, på samma sätt som det gjorde då jag var i färd med att ge mig ut på äventyret, att det liksom börjar närma sig slutet nu.

Den senaste månade har på många sätt varit den bästa och jag önskar att de tidigare varit mer som januari. Till skillnad från när jag först kom hit då jag kanske 10% av min vakna tid pratade italienska har jag den senaste månaden kanske pratat 90% av tiden på italienska. Det är grymt bra och jag är både glad och stolt över mig själv. Nu ska jag dessutom skita i att skriva en ”men” mening.

Det är ett steg i rätt riktning!

Jag har gjort enorma framsteg den senaste tiden och när jag dessutom fått det bekräftat av både min senaste flatmate, landladyn och häromdagen av några klasskompisar, är det ett faktum.

Samtidigt. Jag är glad att äventyret snart är slut och så här i slutet är jag glad att det blev nästan 7 månader och inte tre eller ett helt år. Tre hade varit för lite och jag var verkligen inte klar med Rom, Italien och mig själv när jag kom hem i julas, även fast det stundtals kändes så. Ett år hade blivit för mycket, dels rent ekonomiskt eftersom jag saknar min lön och pengar som hade kunnat och gör tillvaron här mycket enklare. Dels för att jag då är jag säker på att en av mina ursprungliga planer, att stanna här, hade blivit verklighet på något sätt, dels för att jag hade blivit galen och överarbetat med mig själv. Jag kanske hade kommit hem med för många saker i bagaget som förändrat mig och jag är säker på att jag hamnat i något trubbel som ännu mer försvårat J

På samma sätt som jag var så redo som jag kunde bli att påbörja äventyret är jag så redo som jag kan bli just nu på att återvända. Jag kommer böla som en barnrumpa när planen lyfter mot Sverige! Va så säkra!

Vad kommer jag då minnas och sakna av detta äventyr? Såklart svårt att säga exakt nu, men jag kommer sakna alla människor jag träffat, maten, siestan, mina landladys, cappuccinon, espresson,  cornetto con nutella, vädret, mina fantastiska lärare. En av de främsta sakerna jag kommer sakna är nog faktiskt den totala friheten och anonymiteten som jag haft här. Jag kan göra vad jag vill och jag kommer sakna att kunnat gå in på en bar/club och ingen vet vem jag är, vad jag gjort, vem jag varit med och inte, vem jag dejtat, vem jag skrikit och bråkat med offentligt, vem jag velat ha, vem jag dissat, vart jag druckit för mycket osv…

Jag kommer inte sakna att jag inte gjort mer i Rom nu när jag har chansen eftersom jag lärt mig saker om mig själv, som varför jag har gränser och varför jag sätter mig själv i främsta rummet. Jag är glad över att jag börjat hitta tillbaka till det igen, mitt ego!

Just i denna stund är jag helt tillfreds med livet och tanken på att jag snart kan sträcka ut armarna och omfamna min lägenhet igen är tillräckligt och okej. Det här har jag för alltid med mig. Jag önskar att alla kunde få uppleva känslan av att ha påbörjat ett sånt här stort äventyr och känslan av att också få avsluta den, hur svårt och jobbigt det än har varit och hur ofta en har tänkt tanken att ge upp, men inte gjort det!

Nu har jag fortfarande saker att göra här i Rom och människor att träffa!

Till nästa gång!

Abbracci a tutti voi