Saker jag aldrig kommer förstå med Italien

Ta till exempel det här med att du vill dricka kaffe och äta en cornetto con nutella...

I mitt hus, på bottenvåningen finns en Bar (även kallad kaffe/Bar/spelhåla/systembolag/snabbmatsrestaurang/ fritidsgård för gubbarna i området...) På det här stället, går du först till kassan och står i kö, säger vad du ska ha (tex en cappuccino), betalar och får ett kvitto, går sedan till bardisken, där du visar upp kvittot för baristan (om du inte heter Omar, för då vet baristan vad du vill ha och att du betalat) som sedan tar dit kvitto, river det och gör din cappuccino, som du sedan står vid bardisken och dricker i trängseln med typ 10 andra.
Jag glömde att om du samtidigt som du beställer en cappuccino, vill köpa ett packet cigaretter så är det olika "kassor" så då blir det lite jobbigt för personen bakom att räkna ut rätt växel.

Eller när du går på club och vill ha en drink. Först tränger du dig fram till bardisken, försöker få kontakt med bartendern som konstant ignorerar dig tills du tror att du typ har en fet missbildning i ansiktet och då inser du att det är samma sak här som på Baren. Du måste först krångla dig fram och betala din drink vid kassan i hörnet, därefter få ett kvitto som du sedan armbågar dig fram till bartendern med och som nu snällt frågar vad du vill ha och blandar en drink som går rakt upp i ögongloben. Gud nåde dig om du råkar tappa kvitto under färdsträckan på en halv meter.

Eller som när du vill köpa en Tiramisu på ett konditori/café/tobakeria.
Du går fram till den stora kylskåpsväggen där det finns massor av olika Tiramisuvarianter, öppnar en dörr och sträcker dig efter en kartong bara för att i nästa sekund höra "Signore, Signore, No no, prima Lei compra a qui! och ser en lite man som pekar mot ett bord inklämt vid sidan av ingången. Ja men självklart!
Du ställer dig, i vad du tror är en kö, men egentligen betyder det skrik först och högst så får du hjälp. Får hjälp efter en stund och förklarar vad du vill ha. Mannen går till kylskåpet, hämtar en tiramisu, skriver ner priset på en lapp (Kartongen har en prislapp med streckkod och allt, som mannen river bort och kastar, vill bara förtydliga).
Du tar lappen, går med den en meter åt sidan, visar den för en expedit som slår in summan i en apparat, tar betalt och ger dig ett kvitto som du går tillbaka med till mannen och visar upp. Han ger dig din Tiramisutårta i en påse och du är färdig att gå!

Välkommen till Italien, omständigheternas förlovade land!
Gahh!

Jaha nä men jo asså så här va!

Hallå!
Det kanske är dags att uppdatera "bloggen" igen då. Jag hamnade i något slags allmänt vimseri och sudd i december när jag tröttnade på att bo ensam och nästan inte ha några kompisar att umgås med så ja, därav den enda uppdateringen i december om fattiga människor.

Nu är det ett nytt år och jag har, efter att ha firat jul med en massa vänner jag saknat och träffa mor, återvänt till Rom. Redo för de återstående 12 veckorna av detta äventyr.
Vad jag kan konstatera är och detta gjorde jag nog väldigt tidigt, att det här med att flytta till ett annat land, ta del av en ny kultur (gillar egentligen inte det ordet) och vara "fast" under en längre tid" nog inte var min grej.
Jag hade en romatiserad bild av hur det skulle bli här och red på alldelse för höga moln. Verkligheten blev en helt annan och jag har insett tex hur hemmakär jag faktiskt är, hur bekvämt jag har det i Sverige och hur mycket jag faktist tycker om de som finns i mitt liv.
Självklart behöver jag fortfarande träna på min självkänsla, men jag tror att den är lite bättre än innan jag åkte iväg på detta äventyr. Jag har fått så många egoboost:ar de senaste månaderna och allra minst nu när jag var hemma innan och över jul. De borde räcka ett helt liv och jag borde lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta. Inte vara på helspänn och tänka att ett ord, ett enda ord kan göra att jag förlora allt och marken under mina fötter rasar. Så funkar det ju kanske inte riktigt med de relationer jag har.
Jag är dessutom helt övertygad att det finns många saker som jag lärt mig under det här äventyret och som jag inte kan se och förstå, nu.

I går måndag började skolan igen. Skönt att vara tillbaka med ny energi och nyfikenhet. Det är fortfarande svårt att säga om och när jag lär mig nya saker, men nått måste ju fastna. Härom dagen gick det ju faktiskt alldeles utmärkt att köpa internet och att återvända några dagar senare för att något var fel och få det fixat, utan att använda engelska. Jag kanske inte pratade supermycket, men tillräckligt för att göra mig förstådd. Det är ju sånt som räknas. Sex månader är hursom inte på långa vägar tillräckligt för att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det var bara dumt att tänka så från början. När jag kommer hem har jag kommit en god bit på väg och det blir lättare att underhålla.

I övrigt ser jag fram emot överraskningspartyt som mina landladies ska orda i morgon. De är verkligen de bästa och hur snälla som helst.
På söndag kommer en ny kille som ska flytta in med mig under en månad. Förhoppningsvis stannar han i en månad också, vi komemr bra överrens och tiden springer förbi. Sen är det februari och ett helt gäng vänner från Sverige är inbokade på olika resor hit för att besöka MIG (och ja kanske något mer, jag vet inte). Det ska bli så roligt! Redan här borde jag ju inse vilka fantastiska människor som berikar mitt liv. Banka banka in!

Och ja nä men asså ehh jo men sen är det ju inte långt kvar innan det är dags att packa och återgå till mitt "vanliga" liv igen...
Nu blev jag stressad igen...

Not!

Abbraccio con a tutti!