Idag har så då ÄNTLIGEN min lägenhet hittat någon som kan ta hand om den medan jag är borta i Rom!
Det har varit ett av mina stora huvudbryn den senaste tiden eftersom det, om en ska dra det till sin spets, står och faller med att jag skulle hitta någon som kunde bo här medan jag är borta. En stor sten har fallit från mitt bröst och jag är så tacksam mot de som hjälpt mig och alla andra som ställt upp och letat/förmedlat kontakter. Det finns nog inga ord för att beskriva hur lättad jag är och hur befriande det känns.
Jag är också glad över mitt inre lugn. Någonstans har jag alltid varit säker på att det skulle ordna sig med lägenheten liksom att jag har varit lugn och övertygad om att allt inför det här äventyret kommer att ordna sig. Det finns ingen anledning att stressa upp sig. Det blir inte bättre för det.
Samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att allt liksom har stannat upp den senaste tiden, innan jag fått en andrahandshyresgäst. Det har inte gått att fundera på resväska. Vad jag ska ta bort ur lgh. När jag ska börja packa,vad jag ska packa och när det är dags för mor att komma och hjälpa till. Det har inte gått att fantisera om mitt framtida "Home away from Home", om skolan eller om de människor jag kommer att träffa och som kommer bli en del av mitt liv, min nya vardag.
Det har varit svårt att föreställa sig att det är på allvar nu och att det bara är tre veckor kvar, lite drygt.
Det är verkligen sant att jag ska flytta till ROM!!!
