Allora!
Så med lite drygt 7 veckor kvar av detta äventyr börjar jag
faktiskt få lite panik. Eller inte panik, men ja det börjar sjunka in, på samma
sätt som det gjorde då jag var i färd med att ge mig ut på äventyret, att det
liksom börjar närma sig slutet nu.
Den senaste månade har på många sätt varit den bästa och jag
önskar att de tidigare varit mer som januari. Till skillnad från när jag först
kom hit då jag kanske 10% av min vakna tid pratade italienska har jag den
senaste månaden kanske pratat 90% av tiden på italienska. Det är grymt bra och
jag är både glad och stolt över mig själv. Nu ska jag dessutom skita i att
skriva en ”men” mening.
Det är ett steg i rätt riktning!
Jag har gjort enorma framsteg den senaste tiden och när jag
dessutom fått det bekräftat av både min senaste flatmate, landladyn och
häromdagen av några klasskompisar, är det ett faktum.
Samtidigt. Jag är glad att äventyret snart är slut och så
här i slutet är jag glad att det blev nästan 7 månader och inte tre eller ett
helt år. Tre hade varit för lite och jag var verkligen inte klar med Rom,
Italien och mig själv när jag kom hem i julas, även fast det stundtals kändes
så. Ett år hade blivit för mycket, dels rent ekonomiskt eftersom jag saknar min
lön och pengar som hade kunnat och gör tillvaron här mycket enklare. Dels för
att jag då är jag säker på att en av mina ursprungliga planer, att stanna här,
hade blivit verklighet på något sätt, dels för att jag hade blivit galen och
överarbetat med mig själv. Jag kanske hade kommit hem med för många saker i
bagaget som förändrat mig och jag är säker på att jag hamnat i något trubbel
som ännu mer försvårat J
På samma sätt som jag var så redo som jag kunde bli att
påbörja äventyret är jag så redo som jag kan bli just nu på att återvända. Jag kommer
böla som en barnrumpa när planen lyfter mot Sverige! Va så säkra!
Vad kommer jag då minnas och sakna av detta äventyr? Såklart
svårt att säga exakt nu, men jag kommer sakna alla människor jag träffat,
maten, siestan, mina landladys, cappuccinon, espresson, cornetto con nutella, vädret, mina
fantastiska lärare. En av de främsta sakerna jag kommer sakna är nog faktiskt
den totala friheten och anonymiteten som jag haft här. Jag kan göra vad jag
vill och jag kommer sakna att kunnat gå in på en bar/club och ingen vet vem jag
är, vad jag gjort, vem jag varit med och inte, vem jag dejtat, vem jag skrikit
och bråkat med offentligt, vem jag velat ha, vem jag dissat, vart jag druckit
för mycket osv…
Jag kommer inte sakna att jag inte gjort mer i Rom nu när jag
har chansen eftersom jag lärt mig saker om mig själv, som varför jag har
gränser och varför jag sätter mig själv i främsta rummet. Jag är glad över att
jag börjat hitta tillbaka till det igen, mitt ego!
Just i denna stund är jag helt tillfreds med livet och
tanken på att jag snart kan sträcka ut armarna och omfamna min lägenhet igen är
tillräckligt och okej. Det här har jag för alltid med mig. Jag önskar att alla
kunde få uppleva känslan av att ha påbörjat ett sånt här stort äventyr och
känslan av att också få avsluta den, hur svårt och jobbigt det än har varit och
hur ofta en har tänkt tanken att ge upp, men inte gjort det!
Nu har jag fortfarande saker att göra här i Rom och
människor att träffa!
Till nästa gång!
Abbracci a tutti voi
