Such a Crybaby!

För ungefär 6 månader sen satt jag hemma hos en kär vän. Klockan var mycket och några flaskor bubbel var urdruckna. Det var en av de sista gångerna på länge som vi träffades och jag skulle snart bege mig ut på detta äventyr. Någonstans trycktes de rätta knapparna på och jag släppte ut alla stormar som fanns inuti mig. Alla farhågor, alla drömmar, förhoppningar, förväntningar.

Jag grät som jag nog aldrig har gråtit förut.

När jag några dagar senare satt på flyget och såg Italiens landskap skymta under molnen utanför fönstret brände det återigen till i ögonvrån. Jag var så full av förväntan och äventyret hade precis bara börjat.

Lyckoruset välde över.

Efter ytterligare några dagar, när jag satt på tåget från Milano och var ensam i Italien för första gången kom ett lugn över mig. Jag kände mig stolt, glad och otroligt vuxen.

Dagar blev veckor som blev till månader. Jag hade roligt och skittråkigt. Omställningen var stor, känslan av att vara på ett äventyr hade sina framsidor och baksidor. Jag drabbades av en otrolig hemlängtan och även fast jag aldrig skulle ge upp denna dröm i förtid, slog mig tanken mer än en gång!

Julen kom och jag fick äntligen tid att åka hem. Jag träffade vänner och mamma och samlade på mig ny energi. När jag kom tillbaka till Rom kändes det bra. Jag hade kommit tillbaka hem!

Skolan började, jag fick nya klasskompisar och en ny flatie. Någonstans där, de första veckorna av del 2 släppte jag lös. Jag omfamnade allt på nytt och på ett annat sätt. Mycket tackvare den nya energin och den nya flatien. Jag hade också mycket att se fram emot under de kommande veckorna. Det gick bättre med språket, jag fick beröm från höger, vänster och fick bekräftat att något faktiskt fastnat. Dessutom gick jag ju in på sluttampen.

Januari var min bästa tid här och sen har det bara fortsatt!

Om dagarna var som idag och helgerna som den som just varit. Om känslan att ha gamla vänner omkring sig, på väg hit, nya att lära känna. Om pengar i överflöd fanns, om värmen och vänligheten alltid var lättillgänglig och om gemenskapen alltid kändes så här stark och nära, skulle jag inte tveka en sekund att stoppa tiden och bara leva i det här som jag är i just nu.
Idag när jag åkte förbi Colosseum brände det till i ögat igen.
När jag flyger ut över Italiens landskap på väg hem kommer jag böla som jag aldrig bölat förut!